Jag vaknade upp i morse i en märklig lättsam sinnesstämning. Kaffet var hett, solen sken (jag förlät den), det är höst-svalt på balkongen, och där var det igen – den där märkliga lusten att skriva. Tiotals scener flimrade framför mina ögon, jag kunde inte bestämma mig för vilket jag skulle skriva först – skulle jag gå tillbaka och rätta till några gamla scener inför nya utvecklingar, skriva nästa rent kronologiskt, fortsätta på sekvensen som jag tänkte på i helgen?

Jag bestämde mig för att skjuta upp beslutet genom att skriva ut utkastet hittills.

Det var då allt började gå fel:
– plötsligt hade print-funktionen i både word och pdf ändrats så att jag inte längre vet hur man skriver ut två sidor per ark
– min skrivare började krångla.

Den hackade, röd varningstriangel blinkade aggressivt, papperstrassel i övre luckan, jag tog bort det, den gjorde ett nytt försök med dokumentet, hackande, varningstriangel, papperstrassel i övre luckan, ta bort, nytt papperstrassel, fler ihopknögglade sidor, bläck över hela armen (som en rätt cool tatuering faktiskt, med textavtryck) och sen rasade datorn i marken också.

Jag gav upp. Så nu surar jag framför datorn. VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG, GUD?

Jag tror jag måste hitta på lite fler problem åt mina karaktärer. Ska jag lida, så ska de också göra det.