Är inte samma sak eller synonymt med böcker om döden eller sorg, tvärtom: det snällare namnet för genren är Inspirational Memoirs, eftersom författaren har överlevt fruktansvärda upplevelser.

Efter mitt förra blogginlägg läste jag artikeln i The Telegraph och hittade fascinerade information. Först lite om genren: det här är böcker som handlar om människor som mot alla odds överlever fruktansvärda saker, ofta i sin barndom. Den illustreras ofta av den enorma framgången för Det-böckerna (Pojken som kallades det, som såldes i mängder på den tiden jag jobbade i bokhandeln), men det finns många andra exempel. 2008 stod Misery lit för nio procent av den engelska bokmarknaden, med miljontals exemplar sålda och miljontals pund i intäkter.

Artikeln handlar om två fall där Misery Lit senare visat sig vara påhittade. Mer som en sorglig roman än Sann berättelse om. Artikelförfattaren känner inga som helst skrupler kring att raljera över genren. Den ena boken som visade sig vara mer eller mindre påhittad handlade om ”the Magdalene laundries” (jag vet inte vad de heter på svenska, men det var en institution som drevs av nunnor på Irland och som blev en film för ett par år sen). Artikelförfattaren skriver: ”The key to O’Beirne’s success was the public’s fascination with the Magdalene laundries, which are to misery memoir writers what the SAS is to Andy McNab.” En annan Mis lit beskriver han som: ”Schindler’s List meets The Jungle Book”.

En författare som avslöjat en av böckerna: ”Misery literature is huge, especially in Ireland,” agrees Kelly. ”The public loves this description of a cold, miserable Ireland, where it always rains and priests are always around, abusing someone.”