Efter flera veckor av härligt, odramatiskt liv, där det enda som händer är att jag skriver, lagar mat och går på vattengympa, undrar jag om eremit-tendenserna kanske har gått lite väl långt. Jag beklagade mig för Isak om de många modemässiga utmaningar jag står inför. Jag har knappt några hela par byxor längre och nu har jag dessutom upptäckt ett hål i min favorit täckjacka.

”Den du har på dig?” sa Isak.
”Ja, titta här.” Jag lyfte på armen för att visa upp stället där sömmarna börjat släppa.
”Katarina, det där är inget hål. Det där är en jacka som håller på att falla i bitar.”
”Jag vet!” sa jag.
”Men varför har du på dig den?”
Isak och jag delar i grunden samma klädfilosofi: det viktigaste är att man är hel och ren.
”Äsch, jag tänker att det är okej så länge man är hemma.”
Isak höjde lite på ögonbrynen och såg sig omkring i vår vanliga Statoilmack.
”Okej, inte i stan i alla fall”, sa jag, medan en olustig känsla började smyga sig in. Jag kom ihåg att jag också hade ett hål i jeansen jag hade på mig, men som jag inte har slängt ännu eftersom jag tänkt att jag ”kan ha på mig dem hemma.” Poängen med jackor är ju dock att man per definition aldrig har på sig dem hemma.
”Så så länge du inte är i Stockholms innerstad så är det okej?”
”Jag är i alla fall ren”, sa jag innan jag kom ihåg att jag hade sms:at Isak och frågat om otvättat hår var okej eftersom jag inte hade orkat duscha. Jag var ju ändå bara hemma.

Det här går faktiskt inte. Hel och ren är ett minimum. Jag ska både duscha och ha hela kläder på mig. Imorgon, det vill säga.