Mitt tema för tillfället är en galen form av vuxen administration. Just nu håller jag till exempel på att a, börja spara, b, fixa en pensionsförsäkring och c, upprätta ett testamenten. Med anledning av det senare besökte jag i veckan Familjens jurist.

En cool och piffig kvinna (det är någonting med höga klackar, snäv kjol och dräktjacka som intensivt påminner mig om att jag själv jobbar i underställ och morgonrock) guidade mig igenom processen. Det inkluderade bland annat frågan om förvaring av testamente. ”Tänk på att det bara är originalet som är giltigt”, sa hon, och plötsligt såg jag framför mig hur mina föräldrar (som är de som skulle få det mesta om jag dog utan ett testamente) skrattade åt Syrran, Niklas och Isak och utbrast i ett lyckligt: ”ha! Det är bara en kopia. Up yours, sucker.”

Men det är ett problem att testamenten inte hittas, och alternativet att alltid påminna sina vänner om var de kan hitta det utifall att jag dör kan upplevas som lite makabert, så jag gick glatt med på deras förvaringstjänst. De är uppkopplade mot folkbokföringen och ser enkelt när jag dör.

”Då kan du antingen välja att betala per år eller betala 1500 för förvaring resten av ditt liv.”

Förstå hur pessimistisk man måste vara om man väljer att betala per år?

Vi bestämde också att alla skulle få arvet som enskild egendom, vilket innebär att ”om de är gifta och sen skiljer sig så behåller de arvet.” Vem vet vilka idioter Syrran och Isak kan tänkas gifta sig med, uppenbarligen. Och har de använt pengarna för att köpa något är egendomen också deras. ”Alltså, du kan ju inte hindra dem från att dela med sig av pengarna”, förtydligade hon, som om försök att hålla makar utanför var vardagsmat.

”Om du vill kan vi också fungera som testamentsexekutor. Det innebär att vi helt enkelt kallar alla när du dör och läser upp testamentet och ser till att det följs till punkt och pricka. Det vi gör annars är helt enkelt att skicka det till dödsboet, och då kan vi inte garantera vem som får det.”

Här kände jag mig ändå manad att välja naiviteten. ”Jag tror nog att de skulle lösa det”, säger jag och hon gjorde en avfärdande rörelse med handen som om hon mötte sån naivitet dagligen. ”Självklart. Jag antyder ingenting om din syster eller vän, men jag måste säga det här. Man vet aldrig vad som kan hända när det gäller arv.”

Det slår mig att familjejurister måste vara med om väldigt många intressanta situationer. Jag kommenterade det, och hon sa ”Du anar inte”, väldigt inlevelsefullt.

Som den författare jag är funderade jag på att förhöra henne om det, men två saker hindrade mig. 1, Det är möjligt att hon som jurist har tystnadsplikt och 2, jag betalade per timme.