Jag läste någonstans att affirmationer inte alltid fungerar, och viktigare: de hade ibland en motsatt, rent negativ effekt. Om jag minns rätt handlade det om när glappet mellan affirmationen och den upplevda verkligheten blev för stor.

Låt oss ta ett hypotetiskt fall och säga att du inte känner att du är en fantastisk, briljant författare som kommer skriva ett litterärt mästerverk vilken dag som helst. Att då stå framför spegeln och upprepa för dig själv: ”Jag är en briljant författare, jag kan skriva” osv. likt en kulturell Stig Helmer leder inte alltid till att du får bättre självförtroende.

Jag tror att det ursprungliga experimentet gjordes med studenter, där man mätte självkänslan före och efter experimentet och där hälften fick en bok med affirmationer och hälften en bok om studieteknik. De som läste boken om studieteknik hade efteråt bättre självkänsla än de som jobbat med affirmationerna. Det här hade kunnat tolkas som att lösningen när det gäller självtvivel är att bara jobba på, distrahera sig själv med något som faktiskt kanske hjälper dig, snarare än att alls stå framför spegeln.

Nu ska vi inte vara så tråkiga.

Istället tänkte jag idag försöka mig på realistiska affirmationer. Just nu upprepar jag: ”jag kan skriva en kort, tunn, helt meningslös men småcharmig berättelse” som ett mantra för mig själv. Jag återkommer med rapport om hur det gick.