Kvinnan. Myten. Legenden.

Simona och jag lade grunden för vår vänskap när hon var generös nog att tipsa om min bok och skrev till mig på Facebook och berättade hur mycket hon hade tyckt om den. Jag svarade förstås att jag sträckläste hennes böcker och om mer hade behövts för att cementera den spirande vänskapen kom det när hon lite försiktigt frågade tillbaka om jag läste mycket romance..? Jag älskar genren! svarade jag, och ni som känner Simona vet att mycket mer behövs inte för att hon ska tycka om en.

Och igår hade hon release för den andra boken i hennes fantastiska samtidsserie, En enda hemlighet. En av många fördelar med att ges ut på Forum är att jag redan stulit åt mig ett ex. Det gjorde jag med En enda natt också, och meddelade dessutom förlaget att jag planerade att skriva in en klausul i mitt eget kontrakt om att ett förhandsex av hennes böcker skulle ingå, men de menade att det kunde ordnas på ett mer informellt sätt, och de står uppenbarligen för sitt ord.

Det är en fantastisk bok och en dag (kanske senare i det här inlägg) ska jag diskutera begreppen fulgråt och boksvett i relation till hennes böcker, men just nu tänkte jag mer fokusera på människan Simona.

Anledningar att älska Simona:

– Jag tror aldrig jag träffat en människa som är så bra på att få folk att känna sig välkomnade och sedda på hennes releasefester. Det börjar långt innan själva festen, då hon med envishet och engagemang försöker bryta ner folks naturligt höga trösklar mot att gå på en release (”Visst, hon säger att alla är välkomna, men releasefester är ju sånt som litterära människor går på och jag känner henne  ju inte ens och har aldrig ens träffat en författare osv osv osv”). På själva festen hälsar hon, kommer ihåg namn, kommer ihåg om de setts förut och tar sig tid att tala personligt och varmt med alla som vill få sina böcker signerade, trots att signeringskön var så långt att man inte riktigt kunde se slutet på den.

– Jag tvivlar på att jag heller träffat någon som är så ärlig och modig, och pratar så öppet om utmaningarna med skrivprocessen och det fantastiska stöd man får från Forum (säkert från andra förlag också men inte riktigt lika fantastiskt, förstås).

– Jag antar att alla författare brinner för sin genre, men alla har inte egenhändigt behövt etablera den eller ständigt försvara den. Eller tänkt så mycket och så insatt på vad genren innebär, på favorit-delar av den, på alla andra fantastiska författare som ryms inom den. Om du inte har diskuterat romance med Simona så har du missat något, det är allt jag säger.

– De kollegiala hantverks-diskussionerna. Simona är nästan lika förtjust som jag i att diskutera hantverksaspekterna av en bok – lösningar, konflikter, karaktärstyper, teman, små och stora utmaningar (”Det är väldigt svårt att ha en blond hjälte i en romancebok. Nästan alla är ju mörkhåriga. Men jag tror att jag har lyckats” sa Simona en gång till mig med uppenbar tillfredsställelse. Hon har helt rätt när det gäller båda.)

– Charmen, humorn, intelligensen!

– Böckerna! Vilket osökt för mig in på frågan om fulgråt och boksvett:

Fulgråt och boksvett
Jag tror de flesta av oss vet vad fulgråt är i relation till böcker. Det är de där böckerna som tar fram den osmickrande, snoriga, hulkande gråten (till skillnad från de mer vemodigt vackra som framkallar en liten graciös tår eller två). Simona lyckas ofta framkalla det hos mig, vilket gör att jag vandra runt i lägenheten i pyjamas med hennes bok framför ansiktet medan jag hulkar ”Det är så sorgligt nu!!!” om Syrran faktiskt skulle fråga. Jag tror att Överenskommelser är den bok jag fulgråtit mest till, eller kanske De skandalösa.

Boksvett däremot vet jag inte om det pratas lika mycket om. Kanske är det bara jag som upplever det. Boksvett uppstår när en bok är så spännande att man svettas lite när man sträckläser den, även om man ligger helt stilla i sängen i flera timmar och inte rör sig annat än för att gråta en skvätt på vägen ut till balkongen för att röka. Jag antar att det är lite som kallsvett, fast mer positivt? Den uppstår för mig nästan bara när jag lyckas pricka in allt rätt: lördagsmorgonen, friheten i att bara falla ner i en bok, en spännande berättelse… Som ett mentalt och känsomässigt träningspass. Simona lyckas nästan alltid framkalla det, även om jag inte ska gå in i detaljer kring En enda hemlighet. Låt oss nöja oss med att säga att det svettades. Simona sms:ade mitt i upplösningen och fick ett mycket korthugget svar tillbaka. När ni läst den kommer ni förstå vad jag menar.