På lördagsmorgonen plingar mobilen till. Det är Carina. ”Har du varmvatten?”- ”Visst”, svarar jag. ”Jag kommer över. Mitt har stått och runnit i tio minuter och är fortfarande iskallt.” Carina var inte lika entusiastisk över motell-upplevelsen som jag var.

Spencer är en fantastisk liten småstad med en helt äkta Mainstreet, gamla husfasader, en antikbutik, en symaskinsbutik och, förstås, ett café där alla verkar äta frukost.

Vi hälsas av en vänlig men hårt arbetande servitris vid namn Courtney, som efter en liten detour kommer in med kaffet (”Shoot! I forgot that coffee”) och menyer som kryllar av pannkakor, ägg, bacon och muffins. Själva cafét är fyllt av gamla stamgäster, som Courtney hälsar på med ett leende och en retsam kommentar.

Till ett par:
”She should be paid to be married to you.”
Fru: ”Well, I’d sure appreciate that.”

På vardagarna är det tydligen framförallt tre grupper av män som kommer hit, enligt Vicki Myron, författaren till Dewey Readmore Books och anledningen till att vi är här: ”Three groups of men congregate every morning at Sister’s: the old guys, the older guys, and the really old guys. Together, they have run Spencer for the past sixty years.” På helgen när vi är där är det mer blandat; grupper av äldre män (alla har keps), par, till och med några ungdomar i fyrtioårsåldern. Och så två turister från Sverige; den enda fånleende, den andra vänligt överseende.

Vi beställer pannkakor (”I’d take just one each, if I were you. I can’t eat two, and by the look of you, I’d say that goes double for you”), äggröra och bacon medan jag förtjust ser mig omkring.

Väggarna går i en mintgrön nyans som faktiskt fungerar, med blandade gamla skyltar och en liten strimma träpanel på andra sidan. Vid disken där servitriserna står surrar en gammal fläkt, trots att det fortfarande är höstkyla i luften så här tidigt på morgonen.

Jag: ”Det här är nog första gången som mingrönt faktiskt fungerar.”
Carina: ”Ja, jo. Strängt taget fungerar det väl inte riktigt här heller? Om vi ska vara ärliga.”
Jag: frågande, småsorgsna hundögon.
Carina: ”De fungerar idag.”
Jag: ”Eller hur! Och kolla, det är en helt äkta stor, vit-porslins Diner-kopp!”
Carina: ”Ja, se där…”