Solen skiner, kylskåpet är tomt och mina planer för helgen är att sitta böjd över datorn och redigera. Gårdagskvällen tillbringades helt stillasittande i soffan och det är planen för ikväll också (jag tänker mig att runt åtta-tiden kan jag som belöning få redigera till Morden i Midsomer).

Allt det här sammantaget innebär att jag måste ta en promenad. Röra på mig. Räta ut kroppen. Få lite frisk luft och sol mot min hud  och handla ingredienser till soppan som jag ska slänga ihop till middag.

Men herregud, vilken sinnesstyrka, för att inte tala om aktivt självhat, som krävs för att lägga ifrån sig Simona Ahrnstedts En enda hemlighet när man är på sidan 309. Eller ja, oavsett vilken sida man är på.

Min promenadtur tar bara nån timme, tänker jag.

Det kanske är bra att dra ut lite på boken, så att den inte tar slut för snabbt.

Eller en halvtimme, om jag tar den korta rundan.

Jag kommer behöva middag. Och jag blir säkert rastlös imorgon kväll annars, om jag inte har rört mig på tre dygn.

Om jag skippar promenaden tar det bara en kvart att gå ner till Ica och handla.

Jag kan ju ta med mig boken och läsa på vägen. Om jag går långsamt och håller mig på trottoaren. Jag lovar att titta upp innan jag korsar gatan.

(Behöver man röra på sig? Egentligen?)

(Mat är också överskattat)