För två veckor (!) sedan träffade jag en f.d. vän och berättade att jag kommit in i ett märkligt effektivt flow. Idag (!) skickade han ett meddelande och frågade hur det gick med skrivandet och om flowet fortfarande höll i sig.

En vänskap har inte störtdykt så snabbt sen Isak frågade mig om jag borde köpa en ny skrivare, eller sen jag och Isak tog med Robert för en kopp Djävulskaffe. Ja, det var inget problem från min och Isaks sida, förstås, men av någon lustig anledning har vi knappt träffat honom sen dess.

I alla fall. Tillbaka till min otrevliga, osympatiska, griniga och allmänt svår-att-ha-att-göra-med f.d. vän (ja, Love, jag pratar om dig). Två veckor (!) efter mitt flow frågade han alltså om det fortfarande höll i sig.

Nej, svarade jag (två veckor! Herregud!). Nu har jag ersatt det med självtvivel. Det är förvånansvärt effektivt för att få fart på mig. Fungerar ungefär på samma sätt som koffein.

Och det är sant. Igår vaknade jag upp med självtvivel, men när jag väl accepterat att min handling var obefintlig, mitt språk stolpigt, mina beskrivningar ett skämt och tyvärr ett helt ofrivilligt sådant och mina karaktärer tråkiga och ointressanta, så jobbade jag på ovanligt effektivt. Det var som om jag liksom vaknade ordentligt direkt av det där första ”herregud, min berättelse är pinsamt dålig”-hugget.

Numera är självtvivlet och jag gamla vänner. Om jag hade kunnat skriva hade jag skrivit en sång till dess ära. Jag tänker mig att den skulle ha kallats God morgon, herr Självtvivel. Vi känner varandra så väl nu att jag till och med har börjat argumentera med den.

”Okej”, sa jag imorse. ”Låt vara att jag håller med. Nej, nej, jag förstår! Du behöver inte rabbla upp alla brister igen! Och jag förstår att det är ren och löjlig hybris av mig att tro att jag kan skriva. Hybrisen får mig att producera mängder med oredigerad, slarvigt skriven text som du sen måste kritisera, så jag förstår att du är småsur på den. Men även så – om boken nu är så dålig, är det verkligen rätt taktik att paralysera mig helt?”

Ju mer jag tänkte på den frågan, desto mer började det kännas kontraproduktivt. Om berättelsen nu har så många brister måste de ju rättas till. Jag måste jobba. Jag kan inte sitta här och älta min egen dålighet. Och självtvivlet leder oundvikligen till att jag second guess varje mening jag skriver, stryker varje onödigt ord och hälften av de nödvändiga, och inte kommer någon vart alls.

”Kan det vara så att du är precis lika icke-konstruktiv som hybrisen?” frågade jag vänligt Självtvivlet.

Det här sista tänkte jag i eftermiddags efter arbetsdagens slut, så jag är lite nervös inför vad självtvivlet ska hitta på under natten.

Hybrisen kommer förstås mig aldrig ge mig någon hjälp. Den lägger sig aldrig i mina diskussioner med självtvivlet.