Igår satte jag mig ner kvart i åtta för att följa valvaka-rapporteringen på SVT. Klockan åtta låg jag utslagen på soffan och snarkade. Förmodligen hade jag tack vare jet-lagen en betydligt trevligare söndagskväll än alla mina vänner.

Det innebar tyvärr också att jag sen vaknade upp i morse och yrvaket blinkade mot den nya post-valdags-världen. Redan efter femton minuter på Aftonbladet insåg jag att jag var tvungen att utveckla några strategier för att klara av att leva i den. Det här är de jag har kommit fram till än så länge:

Törnrosa-strategin.
Gå och lägga mig igen. Sova i en si så där tjugo år och be någon av mina medvetna, politiska vänner väcka mig när rasismen är besegrad. Den här strategin fungerar nog bäst när man har jet-lag.

Huvudet-i-sanden-strategin.
En modern klassiker! Undvika nyheterna och helt enkelt låtsas om som att valresultatet aldrig hände genom att sätta händerna för öronen och säga ”la, la, la” högt för sig själv. Varje gång någon säger något i stil med: ”Jäkligt tråkigt med det här med Sverigedemokraterna, va?” ska jag svara: ”Vilket vackert väder vi har! Se vilken härlig höstdag! Fiiiiin höst!” Om någon fortsätter samtalet kan jag glatt börja hoppa i högar med höstlöv. Kan kombineras med:

Söta kattunge-strategin.
Dölja deprimerande politiska nyheter på Facebook genom att maniskt dela bilder på söta djurungar som gör söta saker.

”Hen älskar mig egentligen”-strategin.
Den här strategin liknar Huvudet-i-sanden-strategin och kattunge-strategin, bortsett från att den inte helt vägrar verkligheten. Som en desperat, nydumpad person kommer jag prata med alla mina vänner och säga saker som: ”13 procent av Sveriges befolkning kan inte vara rasister. De inser bara inte bättre just nu. Vi har inte gjort slut, vi tar bara en paus. Hen kommer ändra sig, dumpa rasisterna och komma tillbaka till mig. De kommer det!” och mina vänner kommer flacka med blicken och säga saker som: ”Jomenvisst.”

I will survive-strategin.
Så småningom övergår förstås förnekelsen i aggro-beslutsamhet. Och alkohol. Jag kommer sitta på den lokala puben tillsammans med stamgästen Pär, som har hängt där sen lunch. Han har skotskrutig tröja och starka åsikter om lokala bryggerier och 90-kronors öl, men han tackar ja till en till Mariestad. Vid det här laget har mina vänner tröttnat på att höra mig tjata om hur lyckliga vi var tillsammans före den svenska befolkningen dumpade mig för rasisterna, men för en öl lyssnar Pär intresserat. När han inte pratar om lokalbryggerier förstås.

Jag tänker mig att det också finns en kille med gitarr och playback-system. Han är från England men flyttade hit -87 för kärlekens skull. Kärleken och illusionerna är över sen länge, och han har hängt här sen dess. Han tar förstås önskemål.

Jag: ”Vad sägs om några Bruce Springsteen-låtar?”
Han: ”Thunder road?”
Jag: ”Jag tänkte mig snarare Death To My Hometown?”
Han: ”Öh, nej.”
Jag: ”We Take Care Of Our Own?”
Han: ”Jag kan Mustang Sally?”

Kvällen avslutas med en aggressiv karaoke-cover på I will survivemed benäget bistånd från Pär. Tänk er något i den här stilen, men fullare, mer vinglingt och mindre tonsäkert.

Sen går jag hem och däckar jag på soffan, och så börjar vi om igen, en dag i taget. Så småningom kommer säkert mina mer konstruktiva/envisa politiska vänner hjälpa mig utveckla ännu fler strategier.