För ett tag sen hade jag en Truman Capote-period, som jag uppenbarligen delar med andra: efter en ny biografi och två Hollywood-filmer om exakt samma period i hans liv har det nu kommit ännu en bok: en roman baserad på verkliga personer och händelser, förmodligen lika sanningsenligt som filmer som är ”based on a true story” eller, värre, ”inspired by a true story”.

Jag beställde förstås boken direkt. Den är skriven av Melanie Benjamin, som tidigare skrivit Aviators Wife, samma genre, men då om Charles Lindbergh och hans fru Anne Morrow Lindbergh. Jag har inte läst den, och jag tror inte att den getts ut på svenska, men den var omtalad när den kom.

I vilket fall. Swans of Fifth Avenue är förstås oemotståndlig: den handlar om den senare delen av Truman Capotes liv, efter framgångarna med In Cold Blood; hans vänskap med några av de rikaste och vackraste kvinnorna i New York på femtio- och sextiotalet (hans ”svanar”, som han kallade dem), och hur allt kraschade när han skrev La Cote Basque 1965 som lite för tydligt var baserad på dem. Att avslöja rika människors hemligheter! Utsätta eliten för något så plumpt som andra människors intresse! Herregud, vem som helst kunde plötsligt läsa om deras otrohetsaffärer och nedtystade mord och så vidare.

La Cote Basque var en del av Capotes sista, aldrig avslutade verk; det som skulle ha etablerat honom som en modern Proust om han inte hade varit distraherad av alkohol och droger och alltmer katastrofala förhållanden med diverese heterosexuella män som han förförde med sin berömmelse och sina pengar. När jag läste biografin om Capote var det det slutliga beviset på att jag numera såg mig själv som författare: jag sympatiserade helt med Capotes skrivkramp och hans önskan om att njuta av framgångarna (nåja, det är väl kanske svårt att kalla vodka till frukost för att njuta av framgångar, men oavsett) efter det hårda och påfrestande arbetet med In Cold Blood. Om mannen ville supa och ligga runt istället för att skriva så fick han väl göra det. Ingen är perfekt.

För bara några år sedan hade jag blivit oerhört upprörd över bortslösad talang och böcker jag aldrig fick läsa. Jag gillade i alla fall La Cote Basque 1965, liksom de andra två delarna, liksom titeln på den tänkta romanen: Answered Prayers, efter det parafraserade och förmodligen felaktiga citatet av något helgon: More tears have been shed over answered prayers than unaswered ones.”

Och på ett sätt gillade jag Swans of Fifth Avenue också. Den är bra skriven, människorna är fantastiska, miljön rik och exklusiv och lyxig, skvallret oemotståndligt, dramat också allmänmänskligt intressant. Möjligtvis fanns där inte så mycket… handling. Det mesta var intern monolog där personer tänkte på sig själva och mindes saker, t.ex. medan de gjorde i ordning en smörgås, och jag är helt enkelt inte finlitterär nog för att inte komma ihåg att ingenting faktiskt händer i scenen, förutom att mannen fortsätter göra i ordning sin macka. Tre, fyra sidor där handlingen kan sammanfattas i: tar fram brödet, väljer pålägg, skär lök, lägger på salami, äter macka, torkar bort brödsmulor.

Oh well. Den var ändå fascinerande. Och jag har ägnat flera lyckliga timmar de senaste dagarna åt att bildgoogla vackra kvinnor från förr.