Ni som följer den här bloggen vet att jag har ett ohälsosamt och mycket brittiskt intresse för Dick Francis-böcker. När jag besökte engelska bokhandlare för att tipsa om böcker bad de mig göra en lista på tjugo favoriter jag skulle kunna tänkas vilja tipsas om, så att de kunde beställa hem dem. (Ni som följer den här bloggen vet förstås att den listan också tog fram ohälsosamma sidor hos mig).

Dick Francis var en av dem, men tyvärr kunde jag inte tipsa om den, för en kund hade redan köpt exemplaret innan jag kom dit den. ”Det var den första vuxenboken jag läste!” sa expediten glatt till mig. ”Min morfar hade hela hyllor fulla och jag lånade en och…” Och på den vägen är det. Vi fortsätter läsa.

Dick Francis ”Flygande final” var en av de första böckerna jag lånade från mammas och pappas bokhylla (vita, inbyggda i väggen och täckande hela ena vardagsrumsväggen). Tvärt emot vad man skulle kunna tro så var det inte kärlek vid första ögonkastet. Jag gillade den, men jag kom tillbaka och blängde på pappa och sa anklagande: ”Slutet var öppet!”

Pappa var lite förvånad, för det är inte mer öppet än några andra Dick Francis-böcker (nu när jag läst fler var det ett förvånansvärt lyckligt slut). Han räddar sin döda vän som visar sig vara vid liv och det är underförstått att han kommer få tjejen. Han har nästan landat i säkerhet i England när boken tar slut och han är tappert och stoiskt lycklig.

”Underförstått, ja!” sa jag som redan då helst ville ha tydliga epiloger där alla trådar binds ihop och där man får se honom vandra, rida eller flyga iväg mot solnedgången med tjejen.

Men sen tog det sig, som ni ju vet, och jag har nu en femton, tjugo år senare en imponerande arsenal av andrahandsinformation om hästkapplöpningar. Bara andrahand. Min enda erfarenhet av det i verkliga livet är från dagarna då mamma och pappa ägde tio procent av en travhäst (inte samma sak, hur ska jockeyn då kunna ramla av och bli manglad av hästar på ett stoiskt och tappert sätt?) och tog med sig barnen till Solvalla. Vi var mycket entusiastiska – barn-lek-rummet hade målarböcker med hästar, helt annorlunda än de vi vanligtvis ritade i.

Under mina Englands-besök lekte jag faktiskt med tanken att se ett riktigt steeplechase-lopp, men det var för svårt att planera in tidsmässigt och förresten finns det vissa saker man inte ska försöka prova på i verkliga livet. Jag vill ha bakom kulisserna-livet och människorna och karaktärerna, inte folksamling och dyr varmkorv och en bana man inte ser. I alla fall inte om jag måste resa till ett annat land för att göra det.

Jag har inte lika starka känslor kring galopp, så igår skjutsade min hårt prövade vän Isak mig till Täby Galopp för att uppleva det i verkliga livet. Isak var tapper och stoisk som vore han en Dick Francis-karaktär. Han poserade till och med vid ett gäng skyltar med ord som ledvolt, vågrum och banan, även om inget av dem kanske var riktigt lika magiska för honom som för mig.

Täby Galopp är uppenbarligen byggt för större publik än just den här tisdagskvällen i början på juli. Vi stod förvirrade på en nästan tom parkeringsplats (undantag: ett par husvagnar) och undrade var entrén var. Jag tror tanken var att man helt enkelt skulle följa massan mot vad som mest verkade vara grindar på baksidan av banan. ”Tror du det är någon sorts varuleverans-ingång?” frågade Isak tills vi kom närmare och såg en minimal skylt med ordet ”Betalande”. En uttråkad yngling accepterade de 50 kronorna per person som det kostar att komma in.

Vi blev inte mycket klokare när vi väl var innanför grindarna, bortsett från att jag såg en skylt som det stod vågrum på och redan kände att besöket varit värt resan. Isak poserade tålmodigt för ett kort.Vi rökte en cigarett och gick in, den här gången genom en dörr som faktiskt var utmärkt ”entré”.

Två damer bakom en disk; andelar i V65 eller V4. Varken jag eller Isak visste vad det var. De sålde inte program; det gjorde två andra damer i The Ladies Shop (Vad? Varför?). Jag köpte två och passade sedan på att snabbt se mig omkring, luta mig fram och fråga om jag fick ställa en oerhört dum fråga. Jadå. Om man vill spela på hästar, hur gör man? Exakt?

Hon förklarade vänligt att de första damerna sålde andelar i V65 (om man inte riktigt hade expertisen att tippa själv), och ville man tippa själv, säg sätta femtio kronor på en specifik häst, så gick man till toton.

Toton! Sa jag och min röst kan ha gått upp lite i falsett i upphetsningen. Folk tippar på toton för jämnan i Dick Francis-böcker. Damen ryckte till lite inför min entusiasm, men fortsatte sedan:

”Då säger man bara vilket lopp och vilken häst. Och om man vill tippa på vinst eller placering.”
Placering?
”Då ska den komma på plats 1 – 3, men man kan bara göra det om det är fler än sju hästar i loppet” (eller sex eller åtta, jag lyssnade inte så noga)
Tja, det förstår man ju, sa jag och nickade insatt. Om det bara var sex hästar skulle det ju vara nästan 50 % chans att ens egen placerade sig på topp tre, och sen valde jag och Isak en häst i varje lopp, där en klar majoritet slutade på sista plats.

Men så valde vi dem enbart baserat på namn, förstås. Programmet är fortfarande ett mysterium. Jag hade stora förväntningar på Beentheredonethat, medan Isak var mest förtjust i Dreamy Boom Boom.

I slutet vågade sig Isak på att föreslå att nästa gång kanske vi skulle gå på något annat än namnet.

”Ägarens färger, kanske?” sa jag glatt. ”Snyggaste jockeydräkter?”
”Ooooh”, sa Isak. ”I så fall skulle jag ta den här i grått och svart!”

Ingen av oss kommer kunna försörja oss på spel på hästar, så mycket är uppenbart.