Igår fikade jag med Isak på Blå lotus, och medan jag var ute och rökte stack en kvinna i trettioårsåldern ut huvudet från trappuppgången bredvid. Hon pratade i telefonen med någon som hon uppenbarligen försökte guida rätt:

”Okej. Nu står jag i dörren. Var är du?” Huvudet ser sig omkring. ”Alfoooons. Hör du mig? Det är typ blommor och så runtomkring. Alfooooons. Säg till när du hör mig. Men där är du ju. Gud, du har blivit så pubertal.”
Två killar, kanske tolv år, kommer gående emot henne, klädda i röda huvtröjor.
”Fryser du inte? Okej, här är hundra kronor.”
Killen, uppenbarligen Alfons, tar hundralappen, och sen börjar båda direkt gå därifrån.
”Var ska ni?”
[Ohörbart svar, frammumlat från en huvtröja].
”Till helvetet? Det hoppas jag verkligen inte. Okej, vi hörs.”
Killarna är redan utom hörhåll, dörren stängs, och vi som hört samtalet ser på varandra som om vi alla längtat efter att få kommentera det. Det är jag, en ung kille som dricker té utomhus, och två unga tjejer som fikar och kedjeröker vid bordet bredvid honom.
Killen sammanfattar det vi alla tänker: ”Så himla konstigt möte.”
”De skulle till helvetet”, säger jag. ”Men de har hundra kronor.”
”Då klarar man sig överallt”, säger killen.
”Alfooooooons”, säger en av tjejerna.