Det är intressant med tolkningar av böcker. Generellt är jag av åsikten att när författaren väl har skrivit boken så har han eller hon inte egentligen företräde i tolkningen. Läsaren har lika stor rätt att tolka saker som är antydda men inte utskrivna som författaren har. Mer rätt, kanske. Varför skulle författarens bild av hur en karaktär ser ut eller hur gammal han är eller vad hans inre motivation är vara mer rätt än läsarens?

Ärligt talat blir jag mest nervös när människor frågar mig om tolkningar i mina böcker. Varför gjorde hon så eller varför är han så? Hur ska jag kunna veta det, tänker jag alltid med viss panik. Jag har bara skrivit den jäkla boken. Hur karaktärerna beter sig är väl inte mitt ansvar. Ofta nog blir jag mest orolig över att jag ska ha missat något, och mycket mer intresserad av att höra läsarens tolkning än att tänka högt kring mina egna.

Det är ibland en utmaning. Ikväll skypade jag med en fantastisk bokhandel i Montana. De var väldigt fina och snälla mot mig, och förstod till fullo min fascination med amerikanska småstäder: ”We understand. It’s like with us and brittish villages. All those cottages and the roses and the… sheep. But British sheep! Completely different than our own.”

Deras egen småstad verkade just nu mer göra dem frustrerade. Kanske är det valrörelsen som spökar: ”It was nice to read a warm, fuzzy book about small towns. We live in a small town ourselves, and it can really drive you *insane*. When people are just annoying and wrong and *hateful* and you just want to… Eh, anyway…”

Det första lilla problemet kom vid deras insatta och intressanta frågor om min bok. De gick ut starkt med: ”Vad ser Josh hos Caroline?” Min enda tanke var: varför skulle han inte älska Caroline? Caroline är fantastisk. Jag älskar Caroline. Men det kanske inte är en bra nog motivation för en karaktär? Vad vet jag? Jag har hittat på alltihop.

Den verkliga utmaningen kom dock när det gällde Amy. ”Jag förstår att Amys man behövde dö”, sa en deltagare lite nervöst. Det var första gången hon sa något. ”Men hennes barn? Varför dödade du det? Var det för att Amy skulle få en närmare relation till hennes brorsbarn, Tom?”

Jag stelnade till. Hade Amy ett barn?

Jag tänkte att det skulle se illa ut om författaren frågade den stackars bokcirkeln om det och lyckades få till ett vagt svar om Amys olyckliga bakgrund och att den var viktig, men att jag inte hade någon särskilt tanke bakom barnet (medan jag tänkte: hade Amy ett barn???).

Jag kanske inte kunde fråga dem, men ni som läser den här bloggen: vad är er åsikt? Har stackars Amy förlorat ett barn?

Ps. Har jag förträngt det här i redigeringen? Jag tänker bestämt att Amy inte har ett barn, men att barnlösheten är en sorg i sig, men kanske har jag lagt till en mening någonstans och sen förträngt det? Men jag älskar Amy. Jag hade dåligt samvete nog över att döda henne. Jag skulle ha kommit ihåg om jag också haft ihjäl hennes barn. Visst skulle jag det?