Man blir konstig av att både jobba så mycket ensam och spendera så mycket tid med låtsaskompisar.

Ja, jag hör vad ni tänker: det är väl inte konstigt att prata med en katt? Det gör väl ändå alla?

Men först och främst vill jag då säga: jag HAR ingen katt.

Nej, mina samtal är med låtsas-katten som av någon anledning finns på kontoret. Man hade kunnat tro att det här med att hyra en kontorsplats skulle återge mig någon sorts normala sociala färdigheter, men så har det alltså inte blivit. Någon gång, någon tid, fick någon person den briljanta idén att köpa in en katt med någon sorts rörelsedetektor som känner av när någon är i närheten. När någon är i närheten ger den ifrån sig ett gäspande ljud, följt av ett utdraget: ”mjaaaauuuuu”.

Det här händer också när man tänderna lamporna i köket om man kommer dit först på morgonen. I flera veckor hoppade jag högt av det där plötsliga ”mjaaaaauuu”:et. Och varje gång jag gick förbi den för att gå ut och röka kom det ett ”mjaaaauu”. Så nu har jag börjat sätta en ära i att säga det först. Varje gång jag passerar säger jag ”MJAAAAUUUU” på ett passivt aggressivt sätt till den, och den svarar med ett sömnigt ”mjau?” och på något sätt existerar vi tillsammans i någorlunda harmoni.

Medan jag var borta på påskledighet kom någon också på att det säkert var obekvämt för den där nere på golvet, så nu har den också fått en av köksstolarna. Det är uppenbarligen inte bara jag som är galen på det här kontoret.