Långt efter att biljetterna och hotellet är bokade och vi har försäkrat oss om att den andra inte är mer än charmigt knäpp, känner jag mig manad att komma med en liten varning.

”Du vet hur jag har sagt att jag ska skriva medan du jobbar i Minneapolis?”
”Mm. Mellan nio och fem.”
”Jo, ibland när jag ska skriva händer det att jag trakasserar mina vänner när de jobbar.”
”Haha, som en uttråkad hemmafru? Knappt har jag gått iväg till kursen förrän du sms:ar ‘när kommer du heeeeeeem?'”
Jag: ”Eh, ungefär så, ja.”
Tystnad.
”Om jag till exempel hade suttit och skrivit nu och du hade jobbat…”
”Jag jobbar. Och du borde skriva.”
”Precis. Rent hypotetiskt. Då skulle jag kunna råka skriva något i stil med det här:
”Hallååååå..?”
”Jobbar du?”
”Jag ska inte störa, men…”
”Går jobbandet bra?”
”Du, jag har funderat på en sak…”
”Tråååååååkigt.”
”Ignorerar du mig nu?”
”Alltså, på riktigt, var är du?”
”Jag skämtar inte. Försvann du?”
Carina: ”Tricket är att gömma mobilen i ett annat rum. Eller, som i Minneapolis, sätta den på ljudlös och lägga ner den i handväskan.”
”Jag ska försöka hålla mig till Facebook istället för sms”, lovar jag. ”Så får du inte en konstant vibrerande handväska.”
”Way ahead of you. Har stängt av vibrationen på mobilen.”