Saker jag gör medan jag borde skriva

Humor och motstånd i Brasilien

Under lunchen hamnade samtalet till slut förstås i politiken. Situationen var deprimerande. Alla var övertygade om att Voldemort, som min guide kallar Bolsonaro, skulle föra tillbaka Brasilien till medeltiden. Men Bokhandlaren berättade också om det sant brasilianska sättet att hantera det: ”We laugh at things so we don’t cry about them. We’re laughing at our own disgrace.” På Facebook har till exempel en mängd olika motståndsgrupper bildats: Cookies against Bolsonaro. Turtles against Bolsonaro. Colour blinds against Bolsonaro.

Både humorn och allvaret i situationen återkom under de två första paneldiskussionerna på bokmässan. Bokmässan är på en gammal teater. Enligt uppgift har Sarah Bernhardt en gång uppträtt där. Enligt andra uppgifter har det också vid en tidpunkt varit en strippklubb. För några år sedan brann teatern ner, så invändigt är den helt ny, men man har behållit den gamla fasaden. Eftersom Ivander hela tiden måste prata med mig för att översätta så fick vi tillåtelse att sitta allra högst upp för att inte störa de andra i publiken. Så författarna i panelen pratade, Ivander översatte, och jag lyssnade fascinerat.

Diógenes Moura har skrivit en bok om det osynliga Brasilien. I flera år har han fotograferat och skrivit texter om de hemlösa han mött på vägen hem. Hans syn på landet och dess tunna lager av fernissa var obarmhärtigt: ”The barbarity is the same in the entire country. The misery is real. The people abandoned”. Han trodde inte att utvecklingen gick framåt, han var definitivt inte beredd att köpa något sorts optimistiskt perspektiv: ”The difference is what you see and what you want to see.” Han tillade helt onödigt: ”It is not a book for people who want to be happy.”

I nästa panel deltog professor Elias Thome Saliba, en forskare som studerat humorns historia: ”Brazil is a country of involuntary humorists”. Han hade studerat 160 olika nationalsånger, och Brasiliens var den enda som nämnde ordet ”smile”. Två gånger.

Tarrafa Literaria, eller Att fånga in läsare med nät

Jag är i Santos för bokfestivalen Tarrafa Literaria, som anordnas här för tionde året i rad. Organisatör och initiativtagare är Bokhandlaren, som jag tänker på honom som, eller Zé, som han kallas. Han driver en fantastiskt charmig bokhandel komplett med café och vackra, mörka bokhyllor, och han är precis så galen som man behöver vara för att driva en bokhandel eller ordna en bokfestival.

Vi pratade under lunchen om det fina med att se sin bok i tryck för första gången, och någon runt bordet sa att det var som att se sitt barn. ”Fast bättre”, förtydligade jag, ”eftersom böcker inte skriker på nätterna.” Det här ledde Bokhandlaren till att berätta om den gången då han fick Ian Samson att besöka bokmässan.

Ian Samson är kanske mest känd för sina böcker om Israel Armstrong, den bokälskande vegetarianen i manchesterkostym som flyttar till den nordirländska landsbyggden för ett jobb som bibliotekarie. Men han har också skrivit boken The Truth About Babies, en skildring i dagboksform om utmaningarna att försöka skriva sin Stora roman medan man har spädbarn.

Bokhandlaren älskade den boken, och hörde förstås raskt av sig till Ians brasilianska förlag och förklarade att man ville bjuda dit honom. ”Är du säker på det?# frågade förlaget förvånat, men Bokhandlaren var det. I sinom tid hade alltså Ian Samson dykt upp, jetlagad på det där brittiska sättet (Bokhandlaren illustrerade det med tomt ansiktsuttryck och armarna längs med sidorna, som i tyst och orörlig, antar jag, vilket väl kommer rätt nära även hur svenska ser ut när de plötsligt hamnar i Brasilien). Han hade knappt landat innan han plötsligt hamnade i en panel med en brasiliansk författare som Bokhandlaren villigt beskriver som ”lite galen”. Jag tänker att om han är ”lite galen” med brasilianska mått mätt så är han säkert skogstokig med svenska. Eller brittiska. Bokhandlaren illustrerade igen stackars Ian Samson upplevelse av paneldiskussionen, och nämnde att han inte heller hade verkat uppskatta sightseeingen de gjorde senare på moped. Den brasilianska galningen däremot älskade det. ”Ja, det var ett misstag av mig att para ihop dem”, erkände Bokhandlaren. Och ryckte filosofiskt på axlarna.

En av de saker Bokhandlaren är mest stolt över är att ha hållit festivalen igång genom år av kris (jag tror att han pratade om den ekonomiska krisen, men nu är de ju snabbt på väg in i en politisk). ”Jag tror att det är ännu viktigare i tider av kris”, instämde jag. Han nickade. ”Fienden hatar alltid böcker”, sa han.

”Tarrafa” är för övrigt ett gammeldags fiskenät som fiskarna i hamnen använde. ”Vi fångar in läsare”, förklarade han. ”Med nät.” En utmärkt liknelse. Jag vet till exempel redan att jag kommer köpa böcker här, och jag pratar inte ens portugisiska. (Vet ni för övrigt att brasilianska böcker är väldigt snygga? Oerhört snygg layout. De är varken rädda för grått eller starka färger. Ska ta kort på bokbordet idag).

Min egen panel är på söndag, på temat ”Tudo pode ser escrito, Suècia e Brasil” vilket jag har fått förklarat för mig betyder ”Everything can be written”. Jag ska prata tillsammans med Giovana Madalosso som jag är säker på kommer vara väldigt snäll mot mig och inte mer än nödvändigt galen. På måndag ska jag vara i Sao Paolo för ett event. Där vet jag inte riktigt vad temat är, men jag är säker på att det här kommer uppenbara sig för mig.

Slutet på en intim och nära vänskap, och början på nya komplikationer

Så. Jag är stolt över att kunna rapportera att min kulturella kompetens fortsätter att utvecklas. Hittills har jag lärt mig flera nya saker: Jag kan numera beställa en kaffe (med mjölk!) utan hjälp av min trogna guide och följeslagare. Jag går numera tillräckligt långsamt för att inte rusa fram tre meter före min värd och, viktigare, personen som vet vart vi ska (skillnaden i gånghastighet mellan Washington och Santos är extrem). Och jag har lärt mig den alltid svåra kindpuss vs. kram hälsningsritualen.

Ni som har följt min blogg vet vilka svårigheter jag alltid har i Frankrike, där två-eller-tre kindpussfrågan i kombination med det svenska kramandet oundvikligen leder till att jag omfamnar varje ny person jag möter och sen nästan kysser dem på munnen. Brasilien var vid första anblicken lättare. De använder den okomplicerade en-kinds-pussen. I teorin enkelt, men i praktiken ändå intressant om den kombineras med en kram. Så här gick det till exempel till varje gång jag hälsade på Ivander:

Han satsade på kindpussen. Jag var redan på väg in i en kram, så hans kindpuss träffade mig på vägen in. Jag kom på att vi kindpussades alldeles för sent in i kramen, och så slutade det alltid med att jag omfamnade honom och gav honom en vänskaplig men kanske något intim puss i nacken. Det här var inget problem med Ivander, men det blev lite mer socialt ansträngt med Bokhandlaren som organiserar bokmässan. Vi hade precis träffats för första gången och jag inledde stabilt med att pussa honom i nacken.

Men nu har jag lärt mig det här, så i förmiddags när jag och Ivander träffades gav jag honom en nästan kylig, väldigt korrekt kindpuss med perfekt anpassat avstånd, och hela dagen hanterade jag alla brasilianare som kom i min väg på samma självklara sätt. Jag skröt till och med för en vän att jag nu lärt mig det här (även om jag måste erkänna att jag lite saknade den oväntat intima vänskap som en spontan puss i nacken framkallar).

Jag slappnade förstås av för tidigt. Idag dök nämligen en portugisisk författare upp på scenen. Hon var en oerhört charmerande kvinna i femtioårsåldern, vacker på det där sydeuropeiska sättet, och hon var mitt uppe i den värsta jetlagen. Eftersom hon också pratar portugisiska tänkte jag inte mer på det, utan såg henne mer som en i det brasilianska gänget. Tills vi skulle säga adjö utanför hotellet. Vid det här laget var hennes jet lag akut, och jag hade överlevt en hel dag av främmande språk och parallellöversättning och nya intryck och första riktiga dagen på bokfestivalen och en middag som började klockan tio. Jag var död, hon var död, men vi var framme vid hotellet och det enda vi behövde göra var att luta oss lite närmare och chict och värdsvant pussa varandra på kinden.

Jo, jo. I Portugal satsar de tydligen på den dubbla kindpussen. Jag klarade av den första och började dra mig tillbaka, men hon var fortfarande kvar nära mig och verkade inte alls inne på att avsluta det här, och sen stod vi där, lite för nära varandra, utanför ett hotell, och såg varandra djupt i ögonen och delade en sån där lång, tvekande ska vi-ska vi inte-stund.

Japp. Som alltid gjorde jag ett helt normalt första intryck. Jag tänker att jag åtminstone borde ha bjudit henne på middag först?

Den lutande skylinen i Santos

Efter att ha besökt Santos måste jag säga att det lutande tornet i Pisa känns väldigt småborgerligt. Santos har en lutande skyline.

Santos är en liten stad med brasilianska mått mätt, bara 400 000 invånare i själva stadskärnan och två miljoner om man räknar med de andra närliggande mindre städerna vid samma del av kusten. Sao Paolo, en dryg timme bort, har 12 miljoner invånare.

Staden ligger i en dal, omgiven av berg på tre sidor och vatten på den fjärde. Från Sao Paolo åker man rakt ner tills man får lock i öronen och fångas in i dimma. Det är nästan alltid dimma. Åt vilket håll man än ser i Santos ser man trädklädda berg. Och höghus. Brasilien verkar oerhört förtjust i dem, ofta i olika nyanser av smutsvitt – beige – sandfärgat. I alla rika områden verkar minst en fotbollsspelare äga en lägenhet, och det är alltid en av flera han äger. Det är också alltid en fotbollsspelare. Jag antar att Brasilien har rika skådespelare och musiker som alla andra länder, men de verkar inte lika viktiga att hålla koll på. Kör man från Sao Paolo ser man också hela tiden favelas, en ständig påminnelse om ojämlikheterna som fortfarande präglar landet. Ofta dyker de upp mitt i ingenstans, på en plats det vid första anblicken inte går att räkna ut hur de tar sig till.

Santos har entusiastiskt byggt höghus överallt längs stranden. De byggde faktiskt så många att staden plötsligt blev varmare. Utan att riktigt tänka på det hade man skapat ett effektivt vindskydd mot den svalkande brisen från stranden.

Det är tionde året som litteraturfestivalen i Santos anordnas, och än så länga verkar den fantastisk. Initiativtagaren och organisatören driver en charmerande bokhandel, komplett med traditionella bokhyllor i mörkt trä och ett café som serverar perfekt kaffe. Också öl. Jag kan egentligen inte se någon anledning till varför man skulle vara någon annanstans än i den bokhandeln, bortsett från att själva festivalen är i teatern på community centret i staden.

Brasilien är mitt inne i en valrörelse, och som i så många andra länder just ny fyller det människor med ren skräck. Min guide berättade att de hade sin egen trump. Bokhandlaren som organiserar festivalen tillade dystert: ”Men värre”. Hans utsikter för att vinna vara skrämmande goda, men det finns förstås också motstånd. ”Brasilien är inte redo för en högerregering”, tillade bokhandlaren, och jag är böjd att hålla med. Jag är också böjd att hålla med om att Jair Bolsanora verkar vara snäppet värre än Trump. Han har kallats ”the most misogynistic, hateful elected official in the democratic world and possibly the most repulsive politican on earth”, hyllat Pinochet, försvarat tortyr, ivrigt förespråkat diktatur och förstås hetsat mot hbtq-personer och kvinnor, så mycket att han nyligen åtalats för hets mot folkgrupp. Det verkar inte störa hans anhängare nämnvärt. De kallar honom ”The Legend.”

Han har också goda utsikter att vinna. Ett tecken i tiden är att Storbritaniens ambassadör nyligen hade ”ett väldigt intressant” möte med honom.

Men det finns förstås också motstånd. Miljontals kvinnor i Brasilien har engagerat sig i en kampanj på sociala medier under hashtagen: #EleNao, eller: #NotHim.

Och den här helgen firar Santos sin allra första Pride.

Found in translation

Jag anlände till Brasilien igår och hamnade direkt mitt i en film. Det är bara oklart ännu vilken film det är. Å andra sidan kändes stora delar som Lost in translation: jag är på en bokmässa i Santos utanför Sau Paolo och har ännu bara vaga uppfattningar om vad jag gör här. Min guide gick igenom schemat med mig i bilen från flygplatsen, och det enda jag är säker på där är att han ska hämta upp mig för lunch kl 13.00 varje dag och för middag kl. 19.00. Jag var groggy av sömnbrist och nikotinabstinens och såg mig omkring på höghus i sandfärgat – beige – vitt och insprängda favelas däremellan. Då och då nickade jag förvirrat åt guideinformationen uberföraren gav – noggrant översatt av min guide – om att det här gräset tillhörde Sao Paolos universitet, och att det fanns en cykelväg där också (”How … nice”), ”Du vet X? Fotbollsspelaren? Han har en lägehet i den byggnaden. Han har förstås flera andra”, det där är en butik som säljer tillbehör för husdjur, en stor industri i Brasilien. Uberföraren själv hade 3 eller 4 hundar, eller kanske 34, det var oklart. När vi väl kommit ut ur Sao Paolo fångades vi in av en mer bokstavlig dimma: Santos ligger i en dal, omgiven av trädklädda berg, och är nästan alltid insvept i dimma. Vägen går så envist neråt att man får lock i öronen.

Samtidigt är min erfarenhet helt olik Lost in translation (och då menar jag inte för att varken Bill Murray eller Scarlett Johansson ännu plötsligt har dykt upp i mitt liv. Jag hoppas fortfarande på att det ska hända). Jag har nämligen en eminent guide och entusiastisk översättare i Ivander. Det ska bli mitt mission idag att ta ett fotografi av honom, eftersom han kommer vara min bästa vän den kommande veckan.

Ivander fångade upp mig på flygplatsen och hälsade med ett så entusiastiskt ”Hallå! God dag!” att jag blinkade förvirrat mot honom och höll på att börja prata svenska med honom innan han fortsatte på engelska. Tydligen hade han tidigare lärt sig ”god kväll” när han trodde att han skulle hämta upp mig på kvällen och blivit tvungen att tänka om när mitt flyg plötsligt skulle landa på förmiddagen. Han hade en skylt för festivalen och en svenska flagga som han hade köpt i Göteborg, där han hade varit i några timmar under året då han jobbade på ett kryssningsfartyg. Han mindes fortfarande smörgåsen han ätit där (”it was perfect”) men tyvärr inte vad som var på den. Men han hade en bild av den. Jag lovade att se om jag kunde lista ut vad det var.

Ivander hade också googlat mig, läst min blogg och gjort alla nödvändiga efterforskningarna. Det första han sa efter ”god dag” var alltså: ”Cigarette?” Jag föll förälskat runt hans hals.

”I am going to be with you all the time!” sa han glatt, men tillade samvetsgrannt: ”While at the same time respecting your Swedish space.” Ivander var övertygad om att vi befann oss i en helt annan film: ”I’m going to be Andrea, and you Miranda!” Jag såg ner på kläderna jag rest och sovit i i ungefär sjutton timmar och tänkte att ingenting var mer osannolikt än att jag plötsligt skulle förvandlas till Meryl Streep och/eller Anna Wintour.

Bilresan till Santos tog ungefär tre timmar, och han utnyttjade den till att lära mig säga hej, hur mår du, tack på portugisiska; diskutera de europeiska kungahusen (Han älskade dem och drottning Silvia, men föredrog det danska. Drottning Margrethe var ”so cute!”. Han var också övertygad om att prins Daniel var bög. ”I feel so sorry for Victoria. But at least he seems very nice…”) och spela schlager-låtar för mig. Han älskade Eurovision, men hans efterforskningar hade fått honom att misstänka att jag inte var ett lika stort fan. Jag vill ändå säga att vi båda glatt sjöng med till Heroes tillsammans medan Sao Paolos höghus passerade förbi oss.

Jag lyckades förhandla till mig en ledig första kväll, trots att den ursprungliga planen var att han skulle hämta upp mig klockan 19 för middag då också. Från början verkade det dock oklart hur det skulle bli. Jag mumlade något vagt om att kanske vara lite trött, men tyvärr uppfattade han det som att jag antydde att han kunde tröttna på mig. ”No, no! I could never get tired of you!” försäkrade han mig direkt.

Jag vill dock inte att ni ska behöva vara oroliga för att jag plötsligt skulle bli oresonlig och orimligt krävande. Han har nämligen redan tagit med mig till en bokhandel. Om inte det är början på en fantastisk vänskap så vet jag inte vad som är det.

Jag återkommer inom kort med rapport om Santos och med en bild på Ivander. Det ska bli mitt mål för dagen att ta en.

>