Saker jag gör medan jag borde skriva

Det tog nästan hundra år att skapa The National Museum for African American History and Culture. 1915 samlades veteraner från Nordstatsarmén för en minnesceremoni och parad. Frustrerade över den rasdiskriminering de fortfarande mötte bestämde de sig för att skapa en kommitté för ett minnesmonument för afroamerikaners insatser genom historien. Från början hade de viss framgång: 1929 tillsatte president Hoover en kommission för ”A National Memorial Building showcasing African-American achievements in the arts and sciences”. Initiativet föll dock på finansiering från kongressen, och det är i stort hur historien går genom hela 1900talet. Trots förnyat arbete under 70talet lyckades man aldrig få tillräckligt stort stöd från kongressen. Det var inte förrän 2003 som kongressen godkände en utgift om ca 17 miljoner dollar för att planera byggandet av muséet.

Arktitektteamet Freelon Adjaye Bond/SmithGroup vann uppdraget att designa byggnaden. Adjaye är son till en diplomat i Ghana; har bott i Egypten, England, Lebanon och Tanzania och besökt samtliga 54 afrikanska länder. Freelon är en av de ledande designers av afroamerikanska museum och monument idag, och Bond designade fram till hans död minnesmonument, museum och historiska arkiv över afroamerikansk historia över hela världen. Arkitekturen hämtar inspiration från hela afrika och afroamerikansk historia i USA, ”reflecting optimism, spirituality, and joy, but also acknowledging and incorporating ‘the dark corners'”, som instruktionerna för design- och arkitekttävlingen löd. De karaktäristiska bronsgallerutsmyckningen som täcker hela byggnaden är inspirerade av de avancerade järnkonstruktionerna skapade av afroamerikanska slavar i Louisiana; formen från de tre nivåerna på de traditionella kronorna från Yoruba i västafrika.

Blandad fakta: Oprah Winfrey donerade ca 21 miljoner dollar till bygget. Muséet invigdes i september 2016, Förra året besökte 2.4 miljoner människor muséet. I augusti i år hade 1.7 miljoner människor besökt det.

”We’ve got to tell the unvarnished truth” – John Hope Franklin
Den historiska delen av utställningen börjar tjugo meter eller tre våningar under marken. I hissen ner räknar årtalen nedåt medan man åker bakåt genom historien, till fjortonhundratalet och det moderna slaveriets början. Det var också här som slaveri för första gången blev både permanent och kopplat till hudfärg. Utställningen följer två parallella spår: det enda är förändringar bland europeiska nationer och slavhandeln det ledde till, det andra hur olika afrikanska kungariken förhöll sig till och gjorde motstånd. Här berättas historien om den briljanta Nzinga, och Igbo-folket som särskilt intensivt motsatte sig fångenskap. De begick ofta självmord hellre än att leva i slaveri. De kallade det ”att flyga hem”.

”If one minute’s freedom had been offered to me, and I had been told I must die at the end of that minute, I would have taken it” – Elizabeth Freeman
Det jag uppskattade mest med muséet var det enorma fokuset på agentskap och motstånd: de kanske berättade den osminkade sanningen, men den historien involverar framförallt alla de hundratusentals modiga personer och organisationer som arbetat mot rasdiskriminering i USA. En av dem var Elizabeth Freeman, den första personen som vann sinn frihet genom att stämma delstaten Massachussets. Utlsaget i hennes stämning Brom and Bett v. Ashley anses allmänt ha avslutat slaveri i hela delstaten.

En hel dela av de breda dagen – svarta soldaterns insats under inbörjdeskriget; backlashen som drabbade dem efter att nordstatsarmén vunnit; medborgarrättsrörelsen under sextio och sjuttiotalet – var förstås kända för mig sen tidigare, men det fanns så mycket i kampen för frihet och lika rättigheter som jag inte kände till. En av dem är de många svarta tidningarna som drivits runt om i landet.

”I am pleased that God made my skin black, but I wish He had made it thicker” – Curt Flood
Efter tre våningar av kronologiska historia övergår muséet istället till två lika intressanta tematiska utställningar: afroamerikanska insatser inom sport och nöje, och de viktiga insatserna inom communityt.

Få saker illustrerar USA:s dubbla historia som att besöka the National Portrait Gallery’s utställning med porträtt över amerikanska presidenter dagen efter ett besök på National Museum of African American History and Culture. På det sistnämnda vandrar man kronologiskt genom århundraden av förtryck och motstånd; på det förstnämnda genom generation av de äldre vita män som styrt landet.

Det är en galen samling porträtt. Den absoluta majoriteten av de vita männen ser ut som skurken i en politisk thriller. Jag skulle inte lita på någon av dem. Med gårdagens besök på National Museum of African American History i bakhuvudet känns det också som en empiriskt rimlig reaktion. En annan reflektion: vad hände med traditioknen att göra porträttbyster? Jag antar att man fortfarande – i en viss klass och grupp – gör porträttmålningar, men när kände någon senast för att föreviga sig själv med en liten byst? Jag bestämde mig raskt för att bli oerhört rik och göra en femton, tjugo porträttbyster av mig själv så att jag alltid kommer ha födelsedagspresenter och julklappar redo.

En annan sak som snabbt blev tydligt: moderna demokratiska presidenter tar ut svängarna betydligt mer än sina republikanska motsvarigheter. Bill Clintons porträtt såg charmerande galet – och stort, och färglatt – inklämt som det var mellan Bush och W. Bush mer klassiska varianter. Det här startade dock inte sätt med Clinton: John F. Kennedy var den första presidenten med ett färgglatt, modernt porträtt. Det var kanske min favorit i utställningen, möjligtvis med undantag från Franklin D. Rosevelt, där konstnären av någon anledning var besatt av hans händer. Också: han rökte. Något säger mig att det aldrig skulle ha fungerat idag.

Tragiskt nog måste jag erkänna att jag inte var jätteförtjust i porträttet på Obama.

Temat för gårdagens sightseeing var död och lidande, och vi började i Arlingtonkyrkogården. Om man hade planerat ett monument över krigens vansinne hade man inte kunnat lyckas bättre än de nästan en halv miljon exakt likadana vita små gravstenarna. Det första man tänker på är den blotta mängden över människor som dött i krig; det andra hur krigen aldrig tar slut. Första världskriget, andra, Korea, Vietnamn, Afghanistan, Irak; det tredje hur oerhört anonyma även hedrade soldater blir. Och ändå tror jag att människor besöker Arlingtonkyrkogården och istället ser militärens storhet. Det kanske är det mest vansinniga av allt.

Medan jag vandrade på de breda gångvägarna och såg ut över oändliga sektioner vita gravstenar, skuggade av ekar, undrade jag hur det skulle vara att begravas så anonymt, en av en halv miljon människor, för evigt definierad av kriget som dödade en. Å andra sidan vilar man i alla fall bland människor som vet vad man gick igenom, istället för att vara omgiven för evigt av idiotiska civila.

Monumenten över okända soldater har alltid rört mig. Under första världskriget såg den brittiska prästen David Railton en grav med ett enkelt träkors på västfronten, med texten: ”An Unknown Brittish Soldier” och idén med en grav eller ett monument för några av de tiotusentals soldater som dog utan att identifieras spreds över världen. I Storbritannien skapades ”the Tomb of the Unknown Warrior” i Westminister Abbey, och i Frankrike placerades ”La tombe du soldat inconnu” i Arc de Triomphe.

Och i USA: ”The Tomb of the Unknown Solider”, på Arlingtonkyrkogården. Inskriptionen lyder: Known but to God.