Få saker illustrerar USA:s dubbla historia som att besöka the National Portrait Gallery’s utställning med porträtt över amerikanska presidenter dagen efter ett besök på National Museum of African American History and Culture. På det sistnämnda vandrar man kronologiskt genom århundraden av förtryck och motstånd; på det förstnämnda genom generation av de äldre vita män som styrt landet.
Det är en galen samling porträtt. Den absoluta majoriteten av de vita männen ser ut som skurken i en politisk thriller. Jag skulle inte lita på någon av dem. Med gårdagens besök på National Museum of African American History i bakhuvudet känns det också som en empiriskt rimlig reaktion. En annan reflektion: vad hände med traditioknen att göra porträttbyster? Jag antar att man fortfarande – i en viss klass och grupp – gör porträttmålningar, men när kände någon senast för att föreviga sig själv med en liten byst? Jag bestämde mig raskt för att bli oerhört rik och göra en femton, tjugo porträttbyster av mig själv så att jag alltid kommer ha födelsedagspresenter och julklappar redo.
En annan sak som snabbt blev tydligt: moderna demokratiska presidenter tar ut svängarna betydligt mer än sina republikanska motsvarigheter. Bill Clintons porträtt såg charmerande galet – och stort, och färglatt – inklämt som det var mellan Bush och W. Bush mer klassiska varianter. Det här startade dock inte sätt med Clinton: John F. Kennedy var den första presidenten med ett färgglatt, modernt porträtt. Det var kanske min favorit i utställningen, möjligtvis med undantag från Franklin D. Rosevelt, där konstnären av någon anledning var besatt av hans händer. Också: han rökte. Något säger mig att det aldrig skulle ha fungerat idag.
Tragiskt nog måste jag erkänna att jag inte var jätteförtjust i porträttet på Obama.
Min favoritsak med att resa är att bara sitta och titta på människor och fantisera om hur det skulle vara att leva här. Det här kommer förstås naturligt för mig som författare, och jag låter aldrig praktiska hänsyn påverka mig här. Jag är inte ens nödvändigtvis intresserad av hur det skulle vara för mig att leva här. Jag kanske tillbringar ett par minuter med att fantisera om var jag skulle skriva (Busboys and poets – böcker och revolutionen skulle praktiskt taget planeras av sig själva), eller var jag skulle köpa mitt morgonkaffe (ännu oklart, Carina har kaffebryggare), men i allmänhet föredrar jag att tänka på hur någon av alla främlingar som passerar förbi lever.
Som jag har berättat bor Carina i en fantastiskt lägenhet i en byggnad där allt är höga glasfönster, ut mot en liten innegård, så jag börjar och slutar varje dag med en cigarett på balkongen medan jag tittar in i andra människors liv. Som att ha ditt alldeles egna dockhem, med riktiga människor.
Imaginära liv i Washington fascinerar mig. För det första är jag rätt säker på att det skulle vara tillfälligt. Människor flyttar hit från hela landet och hela världen. För det andra jobbar dem. De ser alla effektiva och professionella och smarta och tuffa ut, till och med när du ser dem ute på en bar i slutet av en lång dag. De är advokater och lobbyister och analytiker på federala myndigheter eller antirasistiska initiativ, och de är alla liberaler. Tydligen startade en man som arbetade för Trump en egen dejtingsajt eftersom han tröttnade på att kvinnor bara reste sig upp och lämnade dejten varje gång han berättade vem han jobbade för. Washington är en sorts nördig politisk version av Sex and the city, där alla är smarta och vackra och ute på stan, men där man pratar om den senaste utvecklingen i Mueller-utredningen istället för dejtinproblem. Eller går på en dejt och småpratar om den senaste oroväckande utvecklingen inom invandrarpolitiken. Jag ser inga barn. Jag är säker på att flera människor i Washington har familjer, men kanske förvaras de ute i förorterna?
När jag satt ute på balkongen igår morse var dockhemmet tomt och nedsläckt, och jag kunde inte bestämma mig för om det var för att det var söndag och människor fortfarande sov, eller om de redan var på kontoret oavsett om det är helg eller inte. Washington känns som en stad där kontoren aldrig sover.
Okej, nu har jag googlat det här lite mer, och fascinerats av den passivt aggressiva bakgrunden till Arlingonkyrkogården. Så före inbördeskriget begravdes majoriten av soldaterna som dog i närheten av DC på The United States Soldiers’ Cemetery i DC eller Alexandria Cemetery i Alexandria, Virginia. Men i slutet av 1863 var båda fulla. Så 1862 godkände kongressen utgiften för att köpa mark för en ny kyrkogård, och militären satte genast igång med arbetet för att hitta en ny plats. Man hittade Arlington House.
Arlington House byggdes i början på 1800talet av George Washington Parke Custis, barnbarn till Martha Washington och adopterad son till George Washington. Han köpte marken 1802 och började bygga Arlington House, döpt efter byn han kom från i England. Vid hans död ärvde hans dotter Mary Anna egendomen, och Mary Anna var gift med Robert E. Lee.
När Virginia lämnade unionen vid inbördeskrigets start, blev Robert E. Lee befälhavare över försvarsmakten i Virginia. Ett tag var den högt belägna marken runt Arlington befäst av milisen i Virginia, men Unionen kunde inte lämna sin huvudstad i ett så utsatt läge. Mary Anna Lee var övertygad om att federala soldater snart skulle återta Arlington House. Så hon begravde familjens skatter i trädgården och begav sig till sin systers hem i Fairfax County i Virginia. Så fortsatte kriget, soldater dog, och en ny krigskyrkogård behövdes.
Argumenten för Arlington var flera: området var visuellt vackert, marken högt belägen (för att undvika risken för att floder skulle tvinga upp döda kroppar ur marken..) och, måhända viktigast av allt, det skulle innebära att Robert E. Lee inte längre kunde använda sitt hem efter kriget.
Vad bättre sätt att hedra soldater som dött än att passivt aggressivt begrava dem i sin motståndares trädgård?
Temat för gårdagens sightseeing var död och lidande, och vi började i Arlingtonkyrkogården. Om man hade planerat ett monument över krigens vansinne hade man inte kunnat lyckas bättre än de nästan en halv miljon exakt likadana vita små gravstenarna. Det första man tänker på är den blotta mängden över människor som dött i krig; det andra hur krigen aldrig tar slut. Första världskriget, andra, Korea, Vietnamn, Afghanistan, Irak; det tredje hur oerhört anonyma även hedrade soldater blir. Och ändå tror jag att människor besöker Arlingtonkyrkogården och istället ser militärens storhet. Det kanske är det mest vansinniga av allt.
Medan jag vandrade på de breda gångvägarna och såg ut över oändliga sektioner vita gravstenar, skuggade av ekar, undrade jag hur det skulle vara att begravas så anonymt, en av en halv miljon människor, för evigt definierad av kriget som dödade en. Å andra sidan vilar man i alla fall bland människor som vet vad man gick igenom, istället för att vara omgiven för evigt av idiotiska civila.
Monumenten över okända soldater har alltid rört mig. Under första världskriget såg den brittiska prästen David Railton en grav med ett enkelt träkors på västfronten, med texten: ”An Unknown Brittish Soldier” och idén med en grav eller ett monument för några av de tiotusentals soldater som dog utan att identifieras spreds över världen. I Storbritannien skapades ”the Tomb of the Unknown Warrior” i Westminister Abbey, och i Frankrike placerades ”La tombe du soldat inconnu” i Arc de Triomphe.
Och i USA: ”The Tomb of the Unknown Solider”, på Arlingtonkyrkogården. Inskriptionen lyder: Known but to God.
Som ni kanske minns kom jag på den utmärkta planen att beta av turistattraktionerna i DC medelst Tinder. Dejter och historiska monument på samma gång. Lite lätt flirtande och den där tillfredsställande känslan av dygd som alltid håller mig uppe när jag besökt ett museum. Det fungerade inte när det gällde krigsmonumenten, upptäckte jag, men när det gäller allt annat i stan måste det ju rimligtvis vara en briljant idé?
Så icke. Tydligen är männen i den här stan trevliga och artiga och anstränger sig för att komma på saker som jag skulle kunna tycka om, och tyvärr har de alla läst min korta presentationstext på Tinden. Ingen har läst min presentationstext och tänkt: ”Uppenbarligen en rasande kulturell och kultiverad kvinna. Jag är säker på att hon kommer uppskatta ett obskyrt konstgalleri eller litet historiskt museum”. Hittills har jag sett en rooftop beer garden, och ikväll ska jag till ett lokalt mikrobryggeri. Det kan ha varit ett misstag att skriva ut ”books and beers” som enda information av mina intressen.
Å andra sidan kommer jag ju snabbt beta av allt som är verkligt viktigt i DC, och också den enda delen där Carina möjligtvis sviker som guide. Hon gillar inte öl.
