Har jag nämnt hur mycket jag älskar hur politiska alla är i Washington? Ja, jag förstår att det låter uppenbart, men jag menar inte ”politiska” som i ”arbetar för myndigheter” (det gör dem också), eller ens ”arbetar för politiker”. Jag menar politiska som i ”revolutioner planeras i just detta nu”. Och på få ställen blir det lika tydligt som Busboys and poets. Alldeles bortsett från att namnet är fantastiskt, så har de också en fantastisk bokhandel och en stor (fantastisk) café/restaurang-del där coola människor uppenbarligen håller uppe motståndet as we speak.
De första böckerna man ser när man kommer in: Fascism – A Warning, av Madeleine Albright, Fear (förstås), What Truth Sounds Like – RFK, James Baldwin and Our Unfinished Conversation About Race in America av Michael Eric Dyson, White Rage av Carol Anderson och Choke Hold – Policing Black Men av Paul Butler. Kommentarer överflödiga.
Personalen har tröjor med olika ord på ryggen, så som Tribe eller Pride, tuffa och coola människor går hela tiden in genom dörren och maten är fantastisk (jag antar att det ändå är en viktig del av revolutionen) och efter en timme där är jag plötsligt övertygad om att världen kanske kommer bli okej, ändå.
Jag skriver det här i Boonsboro, Maryland, staden där tre av Nora Roberts böcker utspelar sig och där hon också bor. Det är också anledningen till att den här resan spontant bestämdes över ett antal glas vin ute på Ängsö i somras. Jag utgick länge från att staden, värdshuset, pizzerian och puben som beskrivs i böckerna var fiktiva, men icke: Nora Roberts bor här och äger företagen och har sedan skrivit böcker om dem. Jag fick reda på det här av Carina, som hade kört förbi staden och reagerat på namnet, och eftersom Simona också på Ängsö just då blev det snabbt uppenbart att vi ju var tvungna att åka till DC, hälsa på Carina och sen bo på Nora Roberts hotell.
Boonsboro är en intressant typ av amerikansk småstad: den välmående staden som är så charmerande att den balanserar på gränsen till kuliss. Eller passerar den. Det är den typen av stad där till och med tandläkaren är inhyst i ett charmigt litet hus med veranda (se bildbevis). Nora Roberts äger hotellet, bokhandeln, gymmet, souvenirbutiken och pizzerian. Puben ägs av Nora Roberts son. Det här är förstås min nya målbild som författare. Hotellet är otroligt charmigt, med rum döpta efter kända romantiska par (”Jane och Rochester”, ”Elizabeth och Darcy” och, mitt rum, fantastiska Thin Man-paret Nick och Nora) och ett bibliotek med en flaska whisky, eftersom ”Nora believes every library should have one”. Min favorit hittills är Michelle, the innkeeper, som kom hit för en boksignering och sen sökte jobbet. När hennes dotter flyttat hemifrån planerar hon att söka tillfälliga vikariat-jobb på olika värdshus över hela landet, om inte världen. Tydligen finns det en hemsida som förmedlar vikariejobb för inn keepers. Hon leker med tanken på att skriva en bok med titeln Confessions of an Inn Keeper. Jag såg mer framför mig en hel bokserie där en Mary Poppins-liknande inn keeper styr upp både charmerande lokala bed and breakfasts och gästerna som bor där.
En parantes: jag skriver det här i biblioteket på Boonsboro Inn medan Carina följer nyhetsutvecklingen kring Paul Manafort och Muellerinredningen. Hon går i sändning om tjugo minuter och är inne i fullt work mood. Charmerande Michelle bistod mot en lista på kanalerna över nyhetskanalerna som de hade och lät oss glatt jobba i biblioteket trots att vi redan har checkat ut. Snart ska jag få stå bredvid och se på när Carina sänder live. Herregud, vad imponerad jag är över henne.
Uppdatering: Jag och Simona fick också bistå med den oerhört viktiga hjälpen att hålla i ett paraply. Jag vill gärna tro att vi skötte oss med den äran.
En parantes i min guidade tur genom Washington DC: jag har kommit på det perfekta sättet att mer saker i DC. Tinder. Jag har ändå många museum och monument att arbeta mig igenom. Än så länge har Tinder inte gjort mig besviken: alla verkar vara coola och politiska och liberala och helt inne på konstmuseum. Jag har redan bokat in en dejt på the National Portrait Gallery.
Möjligtvis kan jag ha gjort ett tveksamt första intryck med en annan stackars man när han frågade om det var något jag verkligen ville se i staden och jag svarade: krigskyrkogårdarna. För sent kom jag på mig och tillade: ”Men det kanske inte är en bra plats för en första dejt?” Han verkade inte nämnvärt lugnad av det här (”Are you that kind of Swedish writer with a dark murder fetish?”). Jag tror kanske att det lilla ordet ”första” var ett misstag. Något säger mig att det inte kommer bli en andra dejt mellan oss. Nu när han är förvarnad, menar jag.
Ja, jag måste erkänna det: det är omöjligt att vara cynisk om Lincoln Memorial. Inte ens jag kan skämta om att det saknades böcker där (det fanns en liten bokhandel, men det har inte med saken att göra). Jag stod och såg ut över vattnet och Washington monumentet och såg anti-vietnamprotester och March on Washington framför mig.
Eller som Carina sa för att sälja in platsen: ”Det var här Forrest Gump och Jenny sprang mot varandra.”
