Att skriva under pandemin
Jag tror inte att jag någonsin haft roligare medan jag skrivit en bok än Morden i Great Diddling. Det skulle kanske vara Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – det var första gången jag verkligen kände den berusande glädjen i att få hitta på, och jag minns särskilt ett tillfälle när jag satt på ett slott i norra Irland och bestämde mig för att Caroline skulle få en yngre älskare (”Det kommer göra livet svårt för henne!”) Men det var en så långt process, kantad av så många refuseringar och självtvivel, att det är svårt att säga att hela processen direkt var rolig.
Men när Berit Gardner äntligen klev in på scenen, och jag fick börja skapa min galna engelska by, hade jag lustfyllt, lekfullt roligt nästan hela tiden (nåja). Jag skrev under pandemin, och jag tror att det var den som påminde mig om exakt hur fantastiska böcker är, och hur fantastiskt skrivandet kan vara.
När jag var ung flydde jag genom böcker hela tiden. Man var liksom fast där man var i verkliga livet, medan böckerna kunde transportera en var man ville. Inte bara till vilken land eller stad, utan vilken tid – ingen historisk avkrok eller fascinerande personlighet var stängd för en. Och medan jag under pandemin satt instängd i min lägenhet i en söderförort till Stockholm påmindes jag om hur man ändå kunde resa i sinnet via böcker. Den påminde mig om att berättelser är livsviktiga. Och den gjorde mitt liv så sjukt tråkigt att den också påminde mig om hur jag alltid har skapat mina egna äventyr inne i mitt eget huvud. Jag kanske var fast där i mitt tråkiga vardagsrum, men Berit kunde ta sig vart hon ville, och när hon klev in på sin engelska stampub, så följde jag med.
För de som är oroliga över hur pandemin påverkade mitt galopperande bokberoende så är svaret förstås: inte alls. Det är helt under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.