Det är sista dagen i New York, och turen har kommit till Iowa roadtripens slutmål. Själva anledningen till vår resa. Den omöjliga uppgiften att hitta Broken Wheel, existerandes någonstans där ute i min fantasi bland majsfälten i sydvästra Iowa.

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag och Carina redan hade diskuterat det här med att staden i bokstavlig, resmåls-betraktelse inte fanns. Det stoppade inte Carina från att se till att vi kom så nära som det bara var möjligt.

Carina bestämde sig för att Clarence i Cedar county var så nära vi skulle komma Broken Wheel, så vi åkte genom Iowa, passerade Cedar Rapids, på småvägar och bland majsfält. Alldeles före Clarence passerade vi en stad med välmående villor, en golfbana (!) och tre kyrkor. ”Det här måste vara Hope”, sa Carina bestämt och jag var böjd att hålla med henne. Ärligt talat, en golfbana?

Så fortsatte vi. Majsfälten avlöste varandra, silos kom och gick, en tågräls dök upp bredvid oss tillsammans med stora frakttåg som ungefär var tionde minut dånade fram förbi oss.

Sen kom vi till Clarence. Det är i princip bara en huvudgata, omgiven av ett par trädkantade gator med villor. Hälften av affärerna är förbommade och stängda; det finns ett advokatkontor som verkar ha sett bättre dagar och ett café som har öppet fyra timmar, onsdag – söndag.

Dinern är en bar och heter inte Grace’s. Istället har den någon sorts racertema, med en fransig målflagga i svart-vit-rutigt. När vi går in upptäcker vi att det är här exakt alla stadens invånare verkar ha samlats. Vi köper en kaffe och dricker den på bänken utanför.

En lokalinvånare som verkar ha börjat dricka ungefär till lunch kommer ut och håller oss sällskap. ”Jag är något av en lokalhistoriker. Min fru brukade reta mig för det. Men när jag växte upp var det här den typen av stad där mamma kunde ge mig några dollar för att cykla ner till affären och köpa bröd. Då fanns det affärer. Tre bensinmackar. Flera kyrkor. Och vad finns kvar nu? En bensinmack.”
”Vad jobbar folk med?”
”Rätt blandat. De flesta pendlar. Det finns inte så mycket jobb kvar här längre. Det är en sovstad.”
Klockan är kvart i sex, kvällssolen skiner över majs, godståg passerar. Vi dricker svagt kaffe medan jag och stamgästen röker en cigarett.
”Det var annorlunda förut”, säger han. ”Nu är vi knappa tusen invånare och de flesta butikerna har stängt.”Han nickar för sig själv och tar ett vingligt steg åt sidan. ”Jag älskar att prata om hur stan brukade vara.”
Jag och Carina gör oss redo för dagens sista mål: fotografier av mig bland majs. Uppenbarligen kan vi inte ha åkt hela vägen till Iowa och inte fotograferas med majs. Men innan vi åker måste vi spana in hans bil. Vi beundrar den som sig bör och säger saker om vilket kap han gjort, och när vi går säger han entusiastiskt att det var väldigt trevligt att vi tittade förbi.
”Verkligen trevligt att träffa er”, säger han och tar ett vingligt steg till, åt andra hållet den här gången. ”Kom tillbaka någon gång.”

Och vem vet? Varför inte?

Några minuter senare hittar vi vår majs, och vi hittar också ett trasigt hjul. Carina tror att det måste vara ett tecken. Clarence i Cedar County, och dessutom ett trasigt hjul. Jag tänker att det är ett sånt där fint tillfälle i livet när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut; som att stå på King’s Cross Station och se plattform 9 3/4, eller vara lyckligt förälskad och inbilla sig att solnedgångar på stranden kommer följa.

Eller stå bland majsen i kvällssolen i en påhittad helt verklig stad i sydvästra Iowa och se Grace och Sara och George och Tom och veta att de existerar någonstans där ute och lever lyckliga i alla sina dagar.