Jag väntar ensam vid min hållplats. Bussen är några minuter sen, så när den väl kommer kör den snabbt och bromsar kraftigt in framför mig. Den är också helt tom, så när busschauffören öppnar dörrarna hälsar han mig med ett:

”Taxi?”

Det här påminner mig om hur mycket jag gillar busschaufförer. Jag har fått några av de trevligaste komplimangerna från dem. På vägen till den förra Forum-festen hälsades jag med ett ”Elegant som alltid!” vilket är en uppenbar lögn och därför desto charmigare.

Jag har länge levt i illusionen att de också tycker om mig, och för några veckor sen fick jag det bekräftat när jag sprang på en vagt bekant man i Älta centrum. ”Nämen!” Sa han glatt. ”Öh, hej”, svarade jag panikslaget medan jag gick igenom alla potentiella föreningssammanhang vi skulle kunna ha träffats i. ”Det är ju du som alltid ser mig i ögonen, ler och hälsar! Jag kör buss. 401:an?”

Och med det avslutar jag den här lilla sedelärande berättelsen med en uppmaning i all välmening: hälsa på din busschaufför! Visst, du har ett smidigt kort nuförtiden, men lite ögonkontakt och ett ”god morgon!” piggar alltid upp.

Se bara helst till att du inte är en förvirrad författare som TÄNKER att det är morgon för att hon precis har kommit ur pyjamasen för att åka på ett möte. Det får en lite annan effekt om man säger det halv tolv.

Har jag hört.