Just nu roar jag mig med att läsa C.S. Lewis A grief observed. I introduktionen beskrivs det som en bok som väldigt få hade kunnat skriva, och ännu färre skulle ha skrivit den även om de hade kunnat, och alla som ändå skrivit den inte skulle välja att publicera den. Men det är en fantastisk bok. Jag vet inte om det är den bästa boken som någonsin skrivits om sorg, men den måste finnas där bland de topp fem, det tvivlar jag inte på.

En sorg, ärligt och noggrant observerad i all dess vardagliga banalitet och vansinne. Allra bäst gillar jag delarna om religion. Så här skriver han bland annat:

”They tell me H. is happy now, they tell me she is at peace. What makes them so sure of this? (…) ‘Because she is in God’s hands’. But if so, she was in God’s hands all the time, and I have seen what they did to her here. Do they suddenly become gentler to us the moment we are out of the body? (…) Sometimes it is hard not to say: ‘God forgive God’. Sometimes it is hard to say so much. But if our faith is true, He didn’t. He crucified Him. Come, what do we gain by evasions? We are under the harrow and can’t escape. Reality, looked at steadily, is unbearable.”

Vilket jag på sätt och vis tror är budskapet i många religioner, och en sorts tröst, ibland.

Han har också den intressantaste infallsvinkeln på teodicéproblemet jag läst på länge. Det är ett problem som jag antar att de flesta troende brottas med någon gång, och särskilt när någon de älskar lider eller dör: hur kan Gud både existera och vara god och allsmäktig, och ändå tillåta lidande? Man kan förklara lidande med att Gud inte finns, eller att Gud är god men inte allsmäktig, eller allsmäktig men inte god, men att få ihop alla delar är ofta en utmaning värdig hönan och ägget.

C.S. Lewis börjar med en natts tvivel på att Gud verkligen är god (passagen ovan är en del av det resonemanget). Sen vaknar han nästa morgon och frågar sig: Är det verkligen rationellt att tro på en ond Gud?

Om inte annat är det för antromorforiskt (att tillskriva Gud för mänskliga egenskaper), mycket mer så än att tror att han är en klok vit gubbe med skägg uppe i en himmel. Det har i alla fall inslag av mytologi eller av bilder som är äldre än oss själva. Att argumentera för att Gud är ond eller småsint eller grinig eller snål är däremot som om man tagit sina sämre delar och upphöjt dem till Gud. Eller tagit en av sina mer irriterande kollegor och tänkt att Gud förmodligen är så, som C.S. Lewis formulerar det:

”But the picture I was building up last night is simply the picture of a man like S.C. – who used to sit next to me at dinner and tell me what he’d been doing to the cats (som i katten har dissekerar, inte som i betydelsen en galen katt-man) that afternoon. Now a being like S.C., howerver magnified, couldn’t invent or create or govern anything. He would set traps and try to bait them. But he’d never have thought of baits like love, or laughter, or daffodils, or a frosty sunset. He make a universe? He couldn’t make a joke, or a bow, or an apology, or a friend.”

Vilket definitivt också är en tröst. Gud är inte som hans obehagliga och otrevliga kollega som dissekerar katter. Det är ändå stora teologiska framsteg.