Och med ”den” menar jag förstås Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt – i pocket! Som en riktig bok, tänker jag eftersom jag själv nästan bara läser pocketböcker.

Jag har förstås luktat på den (den luktar fantastiskt, men jag är ju partisk) och jag har slagit upp den lite på måfå och läst de första meningarna jag ser – Det är omöjligt att sitta i en bil på ett smickrande sätt – Jag sitter ihopkrupen på golvet i jämnhöjd med jasminriset – Enligt mig är mörkret något som faller medan man sitter på Spritköket, inte något man väntar in för att gå dit – Det finns en särskild sorts tillfredsställelse i att kapitulera för människors förväntningar.

Jag har skrivit de där meningarna. Det är klart att jag har. Ibland kommer jag instinktivt ihåg ett minne som stycket grundar sig i. Ibland minns jag de femton olika versionerna jag skrev av en särskilt motsträvig scen-sekvens (”Ska beskrivningen av träd vara här eller i nästa scen?” – ”När ska hon tänka det här?” – ”Vilken känsla har hon egentligen?” – ”Varför händer ingenting i hela scenen?”). Ibland tänker jag att jag borde ha kortat ner meningen eller förenklat den. Men det finns också någonting i en tryckt pocketbok som är lite, lite skiljt från mig själv.

När jag jobbar i mina olika worddokument är det helt uppenbart att det är jag som bestämmer vad som ska hända, mest eftersom jag så ofta misslyckas med det. Man kan inte riktigt skylla på sina karaktärer om det helt saknas konflikt i en scen eller om språket är banalt. När jag ser den i tryckt inbunden form är den uppenbarligen färdig. Men det är först i pocket som den får ett evigt liv: det är som om jag kan öppna boken och träffa Anette som en helt egen individ som äntligen blivit fri från sin klumpiga författare. Nu är det hon som bestämmer.