Saker jag gör medan jag borde skriva

Den lutande skylinen i Santos

Efter att ha besökt Santos måste jag säga att det lutande tornet i Pisa känns väldigt småborgerligt. Santos har en lutande skyline.

Santos är en liten stad med brasilianska mått mätt, bara 400 000 invånare i själva stadskärnan och två miljoner om man räknar med de andra närliggande mindre städerna vid samma del av kusten. Sao Paolo, en dryg timme bort, har 12 miljoner invånare.

Staden ligger i en dal, omgiven av berg på tre sidor och vatten på den fjärde. Från Sao Paolo åker man rakt ner tills man får lock i öronen och fångas in i dimma. Det är nästan alltid dimma. Åt vilket håll man än ser i Santos ser man trädklädda berg. Och höghus. Brasilien verkar oerhört förtjust i dem, ofta i olika nyanser av smutsvitt – beige – sandfärgat. I alla rika områden verkar minst en fotbollsspelare äga en lägenhet, och det är alltid en av flera han äger. Det är också alltid en fotbollsspelare. Jag antar att Brasilien har rika skådespelare och musiker som alla andra länder, men de verkar inte lika viktiga att hålla koll på. Kör man från Sao Paolo ser man också hela tiden favelas, en ständig påminnelse om ojämlikheterna som fortfarande präglar landet. Ofta dyker de upp mitt i ingenstans, på en plats det vid första anblicken inte går att räkna ut hur de tar sig till.

Santos har entusiastiskt byggt höghus överallt längs stranden. De byggde faktiskt så många att staden plötsligt blev varmare. Utan att riktigt tänka på det hade man skapat ett effektivt vindskydd mot den svalkande brisen från stranden.

Det är tionde året som litteraturfestivalen i Santos anordnas, och än så länga verkar den fantastisk. Initiativtagaren och organisatören driver en charmerande bokhandel, komplett med traditionella bokhyllor i mörkt trä och ett café som serverar perfekt kaffe. Också öl. Jag kan egentligen inte se någon anledning till varför man skulle vara någon annanstans än i den bokhandeln, bortsett från att själva festivalen är i teatern på community centret i staden.

Brasilien är mitt inne i en valrörelse, och som i så många andra länder just ny fyller det människor med ren skräck. Min guide berättade att de hade sin egen trump. Bokhandlaren som organiserar festivalen tillade dystert: ”Men värre”. Hans utsikter för att vinna vara skrämmande goda, men det finns förstås också motstånd. ”Brasilien är inte redo för en högerregering”, tillade bokhandlaren, och jag är böjd att hålla med. Jag är också böjd att hålla med om att Jair Bolsanora verkar vara snäppet värre än Trump. Han har kallats ”the most misogynistic, hateful elected official in the democratic world and possibly the most repulsive politican on earth”, hyllat Pinochet, försvarat tortyr, ivrigt förespråkat diktatur och förstås hetsat mot hbtq-personer och kvinnor, så mycket att han nyligen åtalats för hets mot folkgrupp. Det verkar inte störa hans anhängare nämnvärt. De kallar honom ”The Legend.”

Han har också goda utsikter att vinna. Ett tecken i tiden är att Storbritaniens ambassadör nyligen hade ”ett väldigt intressant” möte med honom.

Men det finns förstås också motstånd. Miljontals kvinnor i Brasilien har engagerat sig i en kampanj på sociala medier under hashtagen: #EleNao, eller: #NotHim.

Och den här helgen firar Santos sin allra första Pride.

>