Till Iza.

Först och främst: ingen författare klagar någonsin över att vi har för mycket tid att skriva. Vi klagar över andra saker istället, som att vi inte har några pengar eller att våra krukväxter dör.

Men det är inte alltid lätt att skriva på heltid, och det är inte ens säkert att man magiskt börjar producera mer när man plötsligt har dubbelt så mycket tid till sitt förfogande.

Det här ska vi gå till botten med idag. Hur kommer det här sig?

Sedan några veckor (månader – men räknas egentligen sommaren? Inte när det var så här varmt) skriver jag på heltid.
”Hur långt har du kommit med nästa bok?” frågar rätt många människor. De som också är författare brukar be om ursäkt för frågan, men jag har verkligen inget emot den. Men att fråga hur det går med skrivandet är betydligt mer tabu än att prata om pengar.
”Ungefär två tredjedelar”, svarar jag.
”Men det är ju jättebra!”
Det är också helt sant, jag har skrivit två tredjedelar. Jag har också svarat samma sak i ett halvår.

Varför är det så? En del av svaret finner vi i uppskjutandets svåra konst.

Varför skrivande människor är världsbäst på att skjuta upp saker
Om du verkligen vill förstå anledningarna till att skrivande människor är världsbäst på det här med uppskjutande, så rekommenderar jag att du läser hela Megan Mcardles briljanta artikel ”Why writers are the worst procrastinators”. Hon har också skrivit en bok i frågan.

Hennes förklaring kan sammanfattas ungefär så här: vi gör det för att vi tror att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har, snarare än resultatet av hårt arbete och upprepade misslyckande.

Vi lär oss det här från en tidig ålder. I skolan är vi bra på att läsa och skriva och får ständigt beröm för texter vi mer eller mindre slängt ur oss. Vi är bra på det. Vi har talang. Så småningom blir vi äldre och börjar träffa andra människor som också var bäst på att skriva i sin klass, och börjar inse att världen är full av talangfulla människor och att vi inte längre är ett underbarn.

Och det är inte bara vi. Vi har ett samhälle som återskapar den här bilden av talang som något färdigt: när vi läser klassiker läser vi det sista, polerade, uppfixade utkastet som kan ha tagit författaren och hans närmaste team på förlaget åratal att skriva. Vi får frågan: ”vad tror du författaren vill säga med den här meningen?” och det rätta svaret är aldrig ”han hade nog ingen aning, förmodligen blev den bara kvar från ett tidigare utkast.”

Vi jämför våra tidiga utkast med deras färdiga mästerverk, och vi börjar bli livrädda för att skriva något dåligt.

Och tror man att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har så är det klart att dåliga texter blir skitläskiga. De är inte ett första utkast som man ska skriva om utan ett bevis på att vi inte har talang och borde skaffa oss ett riktigt jobb med att skriva reklam-copy eller något annat som inte kräver mer än fyra meningars text.

Megan Mcardle igen:

If you’ve spent most of your life cruising ahead on natural ability, doing what came easily and quickly, every word you write becomes a test of just how much ability you have, every article a referendum on how good a writer you are. As long as you have not written that article, that speech, that novel, it could still be good. Before you take to the keys, you are Proust and Oscar Wilde and George Orwell all rolled up into one delicious package. By the time you’re finished, you’re more like one of those 1940’s pulp hacks who strung hundred-page paragraphs together with semicolons because it was too much effort to figure out where the sentence should end.

(Det här gäller inte bara författare. Jmf. ”Imposter”-syndromet där kanske tusentals eller tiotusentals människor, många kvinnor, går omkring och väntar på att någon ska ”komma på dem” på jobbet med att inte alls förtjäna det eller vara bra nog.)

Ett sätt att hantera den här rädslan är att självsabotera för sig själv. Vi vattnar krukväxter istället för att skriva, skjuter upp det till veckan före allt ska vara klart, tar på oss andra jobb trots att vi inte behöver det så att vi har en ursäkt om boken inte blir skriven eller visar sig vara helt värdelös trots perfekta förutsättningar och ett stöttande förlag (rent hypotetiskt, förstås). Misslyckas man då har man i alla fall en ursäkt. ”Det beror inte på att jag inte kan skriva, det var bara det att jag var dum nog att rensa ut garderoben istället.” Man riskerar aldrig att upptäcka att man inte hade talang nog.

Det här innebär förstås att mer tid på sig bara förstärker problemet. Så länge jag bara kan skriva medan mitt barn sover en timme på eftermiddagen varje måndag när min partner kan komma hem tidigare och ta hand om den och jag har betat av hela dagens arbete på en förmiddag, så gör det inte så mycket om utkastet blir lite hackigt eller om man kör fast lite grann. Det är bara ett tecken på att livspusslet krånglar, inte på att jag saknar talang.

Ett annat alternativ är att aldrig ens börja skriva. Skriver man aldrig den där bokidén som man gått och tänkt på i flera år, så behöver man aldrig få reda på att man är en person som överanvänder blickar (kastade blickar, arga blickar, trötta blickar, ser på henne, sneglar på – eller, som min första lektör skrev, ”Katarina, om två människor pratar med varandra antar läsaren att de ibland tittar på varandra. Du behöver inte skriva ut det i varje scen.”).

Det här är särskilt läskigt om man läser mycket och ställer krav på böckerna: jag kommer fortfarande ihåg första gången jag upptäckte två adverb efter ”säger” i mitt utkast:
”Vad menar du?” sa han argt.
”Ingenting”, svarade hon defensivt. 
Han blängde på henne.
Hon kastade en arg blick på honom.
”Skjut mig”, tänkte jag upprört när jag läste det. 

Så hur får författare överhuvudtaget något gjort?

Deadlines.

Most writers manage to get by because, as the deadline creeps closer, their fears of turning in nothing eventually surpasses their fears of turning in something terrible

Som vi alla vet är deadline-surfing en nationell extremsport, och går i korthet ut på att skjuta upp saker så länge att man endast med en heroisk insats, dygnet-runt-jobbande, sabbade matrutiner, kaffe och socker klarar av det. Det är alltid en öppen fråga huruvida man kommer komma undan med det den här gången, och det ger ju angenäm puls och skräckslagen effektivitet. När vi inte ligger i fosterställning och kvider så jobbar vi jäkligt hårt.

Poängen med deadline-surfning är att det förstås går ut på att ha så lite tid som bara är möjligt för att göra något. Att ha väldigt mycket tid att skriva blir plötsligt mer av en nackdel: om jag vet att hela min dag är ledig imorgon också så kan jag ju lika gärna skriva då. Varför börja idag om man kan göra det imorgon och i övermorgon och dagen efter det och dagen efter det? Låt oss skapa lite spänning i livet genom att polera vinglas istället!

Imorgon (eller möjligtvis i övermorgon eller dagen efter det): Vad gör vi åt det här?

Jag skulle ha börjat på det idag, men jag ser nu att mitt kök behöver dammsugas.