Saker jag gör medan jag borde skriva

Dialekter

Jag skriver det här i Naperville, en dryg halvtimme utanför Chicago och hem till mitt amerikanska förlag. Efter tio dagar i Washington DC kommer Naperville som en påminnelse om att det inte är möjligt att bo i USA utan körkort. Naperville ligger vid någon av motorvägarna, och kollar man upp något på kartan – vad som helst, en restaurang, mitt amerikanska förslags kontor, närmaste biograf – så är de alltid ca tio minuter bort med bil. Varje gång tänker jag ”Det borde ju kunna vara en väldigt lagom promenad” och sen upptäcker jag att det tar 1 timme och 47 minuter att promenera dit. Förmodligen längs med en motorväg också.

Jag är oerhört nyfiken på hur mitt amerikanska förlags kontor ser ut. Jag älskar den delen av att vara författare: att se hur andra länders förlag arbetar, var de bor, hur de är. Sourcebooks skickade mig på en fantastiska USA-turné för ungefär ett och ett halvt år sen, inklusive ett tre dagarsstopp i Chicago för BookExpo, men turnén inkluderade inte deras kontor. Och nu ska jag få se det! De håller just nu på och översätter En dag ska jag lämna allt det här, så jag är förstås också vansinnigt nyfiken på hur planen framöver ser ut.

Jag har också upptäckt en intressant sak angående dialekter. Jag älskar dem förstås, och även om jag aldrig kunnat härma dem medvetet har jag över tid märkt en oroväckande tendens för att plocka upp dem omedvetet. Jag upptäckte det här när jag reste runt en månad på Irland och till slut började låta som att jag hånade dem genom att sarkastiskt plocka upp delar av deras dialekt. Och även om man faktiskt låter irländsk för en kort stund – säg på en bar – så är det en riskabel strategi. T.ex. när det sen visar sig att man inte har ens en grundläggande uppfattning om rugby och försöker ursäkta det med att man är svensk. ”Why are you talking like that, then?”

Så nuförtiden anstränger jag mig för att inte snappa upp karakteristiska drag i en dialekt. Jag har varit här i nästan två veckor och vill inte riskera att börja låta som en överdriven amerikansk tonåring. Men jag har pratat engelska i två veckor, vilket gör att språket blir mer och mer flytande och den svenska dialekten svagare och svagare. Och jag måste ju ha någon dialekt, eller hur? Så tyvärr verkar mitt undermedvetna ha löst det genom att helt enkelt satsa på brittisk engelska. Det här blir snabbt löjligt, som konversationen i hissen med städaren illustrerar:

Han: ”So how you doin’?”
Jag: ”Oh, quite well, quite well, thank you. And you?”
Han: ”Pretty good.”
Me: ”Splendid weather today.”
Han (på väg ut ur hissen): ”You have a good one, now.”
Jag: ”Have a good day!” (Jag la i alla fall inte till ”sir”, men tonfallet antydde det)

(Det här leder till att jag nästan alltid misstas för att vara engelsk. En full/hög man utanför en matbutik frågade mig var jag kom ifrån, gissade på England och jag svarade Sverige. Hans kommentar: ”Donald Trump likes you guys!” Jag: ”Öh. I think you’re thinking of Norway…”)

>