Om ni någonsin har försökt ringa till mig så vet ni att sannolikheten för att jag svarar är minimal, särskilt om jag inte har ert nummer inlagt. Av princip svarar jag inte på telefonnummer jag inte känner igen. Efter år av telefonvägran är de enda som ringer till mig telefonförsäljare. Är det någon annan som ringer talar de ändå in ett telefonsvarmeddelande, och då vet jag dessutom vad samtalet handlar om när jag väl bestämmer mig för att ringa upp.

Alltså. Missat samtal utan telefonsvararmeddelande: ingen åtgärd. Missat samtal med telefonsvararmeddelande: lyssna på meddelande och eventuellt ring upp.

Jag trodde faktiskt att det var en oslagbar strategi, tills jag idag fick ett missat telefonsamtal. En första sökning på Eniro gav varken något resultat eller någon varning om telefonförsäljare. Det lämnades ett meddelande. Jag fick instinktiv panik över att jag hade glömt något, och att meddelandet skulle vara i stilen ”Var är du, jag står på den överenskomna platsen och väntar på dig” eller något annat som skulle störa min dagsplan av promenad, efterforskning och läsning av Dick Francis i soffan.

Bakgrundsmusik. Klassisk och rätt harmonisk, på ett slätsruket sätt. Det var vad telefonsvararmeddelandet bestod av, i ungefär en minuts tid, innan musiken tystnade och jag fortfarande inte var särskilt mycket klokare. Motvilligt, driven av en nyfikenhet som jag visste skulle straffa sig, ringde jag faktiskt upp telefonnumret.

Klämkäck kvinna: ”Välkommen till Bantling och partner” (eller något sådant)
Jag: ”Någon från det här numret ringde mig precis…?”
Kvinna: ”Det var nog jag! Det är nämligen så att vi vill bjuda på en företagslunch.”
Jag: ”Jaha?”
Tanke: jag kommer inte gå på företagslunchen.
Kvinna: ”Ja, förutom själva lunchen bjuder vi också på en presentation..”
Tanke: men varför vill de bjuda mig på lunch?
Kvinna: ”Om hur man kan få de bästa villkoren gentemot sin bank, med anledning av det aktuella ränteläget där…”
Här zoomade jag ut. Ord som villkor, bank och ränteläge framkallar ofta akut narkolepsi hos mig.
Tanke: vilka går på en sån här företagslunch? Borde jag gå bara för att göra anteckningar? Är det småföretagare desperata efter gratislunch, eller finns det människor därute som tycker att det låter oerhört lockande med lite samkväv över ränteläget? Och viktigare: vilken lunch kommer de servera? För om jag har tagit mig dit för gratislunch kommer jag bli besviken om det visar sig vara en tråkig pastasallad, det är allt jag säger.
Tanke: Katarina, gör det inte. 
Jag: ”Jag är tyvärr inte intresserad.”
Klick.

Ny princip:
1. Inte svara på telefonsamtal
2. Kolla på Eniro för första ledtråd/eventuell telefonförsäljar-varning
3. Lyssna av eventuellt telefonmeddelande
4. Låt dig inte luras av harmonisk bakgrundsmusik

För övrigt orsakade min telefonpolicy akut panik för en vän för några dagar sedan, när telefonen tydligen av misstag råkat ringa upp henne. Två minuter senare hade jag fått tre sms som frågade hur jag mådde, om något hade hänt, förklarade att hon hade försökt ringa upp men att hon tyvärr nu var ute på Medelhavet i en sjöräddningsbåt och inte hade någon täckning men ändå hade försökt ringa och det bara var att höra av sig om det var något som hade hänt, och hon fanns här för mig.

Det är alltså vad som händer om jag faktiskt ringer mina vänner.

Kanske borde jag ringa dem oftare?