Jag flög hem från Gatwick. Gatwick beskriver sig som ”the family friendly airport”, så om du bara kan är mitt råd att undvika den. Jag kom på mig själv med att sakna affärs-männen, och det säger något om hur illa det var. Barn. Barn överallt. Och barn på resa. Som tvingas vänta. Som redan har väntat. Och deras hårt pressade, trötta, slitna föräldrar som vet att det här bara är början på en lång rad av rastlös väntanden och dåliga humör. Oavsett var man gick fanns där ett skrikande barn och en desperat förälder.

Tills jag såg en man. Helt uppenbarligen en affärsresenär: i fyrtioårsåldern, framgångsrik, solbränd, klädd i en diskret grå kostym, välputsade skor, mörka, matchande väskor, telefonen alltid nära till hands och den där lätt bortkopplade blicken hos någon för vilken en till flygplats är ren rutin. Han gick med bestämda steg rakt fram, blicken ointresserad, väskorna efter honom som ett litet entourage.

Också efter honom: en kanske sex år gammal pojke som gick en halvmeter bakom.

Jag kunde ha svurit på att affärsmannen inte var medveten om honom. Han tittade aldrig bakom sig för att försäkra sig om att pojken hängde med. Han hade tre väskor, pojken ingen (och ingen av affärsmannens väskor var på något sätt barnrelaterad, det kunde jag satsa pengar på. De innehöll sådana saker som kostymer och datorer och kanske en skinnmapp med viktiga papper och en reservoarpenna). Han sa ingenting till pojken. Brydde sig aldrig om att vänta in honom. Hade definitivt inte den trött uppmärksamma föräldra-blicken.

Men det fanns ingen annan i närheten som pojken kunde höra till. De gick in i en hiss tillsammans, ensamma. De kom ut ur hissen, ensamma, och korsade delar av avgångshallen. De pratade inte. Mannen såg sig inte om.

Jag föreställde mig hur pojken bara följde efter honom, med på ett plan, slog sig ner i businessklass bredvid mannen, klev av samtidigt – och hur förvånad affärsresenären skulle bli när han upptäckte honom, förmodligen när en välmenande flygvärdinna påminde honom om att han hade glömt sin son.

Senare visade det sig att affärsresenären reste med en hel familj, tämligen bisarrt: en fru, blond och solbränd i jeanskjol och sommarhatt, en dotter i sextonårsåldern, som inte riktigt hade vuxit in i sin kropp, en mellanson, kanske tolv, och den blonda pojken från förr. Familjen väntade tillsammans, åt en macka, dottern tog några tuggor av en sallad – alla semesterklädda och avslappnade med bara ett enkelt handbagage.

Och så mannen i kostym och sina viktiga tre väskor. Han stod alltid någon meter därifrån, även när han inte pratade i telefonen, vilket han gjorde ofta. Plötsligt kändes det mer som om det var han som följde efter resten av familjen. Han skulle sitta strax bakom dem på flyget, tänker jag mig, följa efter dem till en taxi eller en flygbuss, och bjuda in sig själv på en hemlagad middag. Vad förvånade de skulle bli när han var med dem när de kom hem, tänkte jag.

Uppenbarligen är det här också en bok som Åsa Hellberg måste skriva.