Efter en utmattande social helg är det äntligen måndag igen. Jag och Isak har ungefär samtidigt utvecklat en längtan efter jobb, vardag, rutiner – de enkla sakerna i livet. Det är nog lika bra, för annars hade det kunnat vara irriterande för den andra när vi gång på gång utbrister i ett spontant: ”Snart är det måndag!” eller ”åh! Imorgon är det måndag! Äntligen!”

Som det nu är förstår vi varandra perfekt. Idag vaknade jag upp fast besluten att jobba på, beta av administration, skriva, laga mat och träna vattengympa. Det har blivit ett mantra jag upprepar för alla som vill lyssna: ”skriva, laga mat, träna vattengympa”. Det är bara jag som fortfarande är fascinerad av det här.

Nu är klockan 12, och än så länge har jag:
– arbetat upp enorm irritation och grinighet mot FedEx, och i mitt huvud formulerat ungefär tre bittra blogg-inlägg om dem. Men chauffören var trevlig och allt fungerade bra och de hämtade upp paketet före tolv, så nu känner jag att de inte riktigt förtjänar det aggressiva blogginlägget jag planerat (det var ett mästerverk, uppbyggd runt citatet att de skulle komma och hämta upp paketet hos mig men inte kunde garantera att chauffören skulle ringa när han var här. ”Det ingår inte i tjänsten”, men de skulle skriva upp det ”som önskemål”. Annars fick jag lämna av paketet själv på deras avlämningskontor – på Arlanda. Men jag ska inte skriva om det här för chauffören var trevlig och det löste sig.).
– lämnat av paket till vänlig och hjälpsam FedEx-kille
– tagit en tupplur i sängen
– skapat dokumentet ”Flödeskrivning, Camila”, skrivit rubrik på dokumentet och sparat det
– tagit en tupplur i soffan
– suttit vid köksbordet och blinkat förvirrat i det skarpa solljuset (även genom fördragna gardiner)
– skrivit blogginlägg
– fortsatt skriva blogginlägg trots ingenting att skriva om pga utebliven irritation eftersom jag annars måste sätta igång och skriva på boken istället
– rökpaus
– blogginlägget kommer aldrig sluta eftersom jag då måste…

Innehållet i paketet. Det kan jag skriva om. Mitt amerikanska förlag vill skicka ut signerade böcker till utvalda bokhandlar och bibliotek, men eftersom det är oerhört svårt till och med för FedEx att skeppa över ett par hundra ex till Sverige och tillbaka igen, har de tagit fram s.k. ”bookplates”. Det här tror jag inte används i Sverige. Överlag tror jag vi inte är så intresserade av signerade exemplar, om inte författaren är där själv och skriver på. Det är min känsla i alla fall: man ser aldrig Akademibokhandeln sälja böcker med ett färdigtryckt klistermärke: ”Signerat exemplar” eller ”Signerat av författaren”.

I vilket fall. Bookplates är helt enkelt klistermärken som författaren skriver under och som sen kan klistras in i böckerna. Eftersom konceptet var nytt för mig dubbelkollade jag flera gånger med förlaget: de ville att jag skulle skriva på dem? Jag skulle skriva mitt namn i den vita lilla rutan på klistermärkena? Det skulle alltså inte stå något annat på dem, ett litet meddelande eller så, utan bara mitt namn?

Bara mitt namn, svarade de, varpå jag förstås också skrev ett litet meddelande på några. Det blev tråkigt i längden att bara skriva mitt namn om och om igen.

Och lite konstigt. Varför skulle någon vilja ha ett fint, designat klistermärke som jag har skrivit på?  Och skrivit på över hela, så att man inte längre kunde göra något annat med det?

Här var jag ungefär halvvägs igenom de femhundra klistermärkena när jag stannade upp i panik. Skulle jag skriva över hela? Eller var det tänkt att jag skulle skriva diskret nere i hörnet så att man också kunde skriva något annat på dem? Tänk om det var helt uppenbart att man skulle skriva något annat på dem, så att förlaget öppnar FedEx-paketet och inser att deras svenska författare har förstört femhundra klistermärken.

”Eh, Katarina, vi fick precis paketet”, skulle de nervöst skriva till mig. ”Och det var ju jättefint med din namnteckning där, men kanske inte…  vad vi menar är helt enkelt att… ja… det var inget. Det blir jättebra. Men om vi skickar femhundra nya till dig, skulle du då kunna tänka dig att inte klottra över hela? Det var fint på de femhundra första, men för den andra omgången tänkte vi kanske att…”

Jag var tvungen att googla bookplates. Det gjorde mig inte lugnare i början. Ofta används de t.ex. av bibliotek eller för att ägare av boken ska kunna skriva in sitt namn i dem.

Sitt namn, Katarina, tänkte jag i panik. Inte ditt. Du har förstört dem. Det finns inget annat att göra än att slänga de 200 första och hävda att du skrev fel på dem. Det kan vara svårt att stava sitt namn. Man kan behöva ett par försök på sig.

”Tycker du kanske att jag ska emaila dem igen och fråga hur stor min namnteckning ska vara?” frågade jag min amerikanska vän.
”Varför tar du inte bara en bild av hur du har gjort och skickar till dem?” föreslog han (han har för övrigt väldigt roligt åt att jag kallar honom min amerikanska vän, eftersom jag är den enda som tycker att han är amerikan. Hans andra vänner kallar honom The Swedish chef).
Jag pekade ut det uppenbara: ”Men då kommer de ju se att jag redan har gjort fel och bli misstänksamma när de bara får tillbaka hälften av klistermärkena?”

Som tur var fortsatte jag läsa på tills jag kom till det tredje användningsområdet för bookplates: för författarsignaturer, komplett med exempelbild där Ray Manzarek hade klottrat vad som säkert var hans namn över hela. Jag älskar Ray!

I allmänhet ansågs bookplates sänka värdet på böcker, så läsare avråddes från att klistra in dem i sina böcker. Författarsignaturer via bookplates ökade värdet, men inte lika mycket som när författarna hade signerat själva böckerna.

”Jag skriver helt enkelt mitt namn över hela”, sa jag bestämt till den amerikanska vännen/the Swedish chef. ”Tror du inte det blir bra?”
”Du får helt enkelt vara lite mer amerikansk”, sa han. ”Varför skulle de inte vilja ha ditt namn på det?”
”Ja…”, sa jag. ”Och Ray gjorde i alla fall så.”
Det är oklart om det argumentet gick hem på honom. Med tanken på att klockan var två på natten hos honom var han ändå förvånansvärt tålmodig.

Ps. Medan jag skrev det här blogginlägget googlade jag återigen bookplates och hamnade på Wikipedias sida som inte nämnde författarsignaturer. Hade jag hittat på Ray? Har jag nu gjort fel på femhundra stycken, som redan har skickats iväg med FedEx? Men nej, jag kom på att jag tidigare hade googlat bookplates signed by author, och där var det: Bookplates – Various Types, Desirability and How They Affect The Value

PPS. Det måste vara rätt. Jag ska inte tänka mer på det här. Ni får skriva att det ser vansinnigt snyggt ut och att jag måste ha gjort helt rätt i kommentarerna.

PPPS. Varför skulle någon vilja ha ett fint klistermärke som man inte kan använda till något, med mitt namn på? När man kunde få det fint och tomt och användbart? Måste sluta tänka på det här. De är borta. FedEx har både ringt och hämtat upp dem. Jag undrar om förlaget vågar göra ett nytt försök om jag har gjort fel, eller om de kommer ge upp projektet som hopplöst? ”Nästa gång skickar vi jäkligt tydliga instruktioner”, kommer de tänka. ”Ray kanske kan visa hur hon ska göra.”

PPPPS. Nu ska jag skriva.

PPPosvS. Oooh, Isak sms:ade precis och föreslog lunch!