Jag var ute på min dagliga promenad, då jag rätar ut rygg och axlar och inbillar mig att jag tänker på skrivandet. Promenaden tar mig en bit längs med Flatensjön och sen följer jag Flatenvägen tillbaka, en fin sträcka precis parallellt med Tyresövägen (nuförtiden tycker jag att skogspromenaden längs med sjön är marginellt vackrare; på tiden jag tänkte på Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt föredrog jag den magiska utsikten över motorväg). Promenaden avslutas allt som oftast i Älta centrum, där jag passerar Ica tillsammans med andra pensionärer och handlar saker som en gul lök, lite mer mjölk och tre paket kaffe på extrapris.

Jag var kanske hundra meter från Älta centrum, fortfarande inte helt säker på vad det var jag skulle handla, när jag såg en grupp komma gående åt mitt håll, bort från centrumet. Den fångade min uppmärksamhet först genom att vara kanske tjugo personer mitt på dagen, och sen genom att samtliga hade tunna, vita byxor på sig.

Det far det första mysteriet. Vad gjorde tjugo personer i vita träningsbyxor i Älta centrum? Min första gissning var att det var en grupp ungdomar som tränade kampsport och som av någon anledning var på väg någonstans tillsammans. Unga rör sig i grupp. Kampsportare har ibland vita byxor.

Nästa var förstås vart de var på väg. Det finns ingenting åt hållet jag kom ifrån. Eller, det finns ett dagis, som jag strök eftersom jag inte kunde tänka mig något tjugo kampsportare skulle göra där. Passerar man dagiset kommer man så småningom till hyreshusen där jag bor; tre åttavåningshus i beige betong som står snett parallellt med varandra. De ser ut som en flotta som är på väg att segla bort mot Statoilmacken. Jag längtar efter dagen då de faktiskt gör det.

När de kom närmare insåg jag att de var för gamla för att vara kampsportare (inte baserat på att det finns någon sorts ålder för det, men ser man tjugo personer i åldern trettio till femtio mitt på dagen kan man vara nästan säker på att de inte är professionella kampsportare som tränar på heltid). De mörkblå tröjorna de hade på sig gav nästa ledtråd: lite som Sherlock Holmes slöt jag mig till att det var Älta vårdscentral som var ute på vift.

Det fick på intet sätt mysteriet att klarna. Varför var vad jag utgick ifrån var hela vårdscentralen ute och promenerade på sin lunch? Tillsammans? Finns det tjugo anställda på vilket ställe som helst kan man vara nästan säker på att de inte äter lunch tillsammans, eftersom alla inte kommer gilla varandra, och förresten är november inte rätta tiden för spontana picknicks utanför ett dagis. Alla kunde inte heller ha barn på dagiset och bara spontant bestämt sig för att besöka dem i samlad trupp. Och jag tvivlade på att de var på väg hem till någon. Vårdpersonal gör knappast hembesök längre.

Det här piggade upp hela min handling, och i tankarna hade jag redan döpt det till Mysteriet med den försvunna vårdcentralen, eller Vårdcentral på vift. Min bästa gissning var någon sorts teambuilding-övning med en desperat konsult som klämkäckt skulle få dem att göra saker på en gräsplätt utanför ett dagis. Kanske något i stil med Lars Berges Kontorsninjan.

Därför var det med viss sorg som jag sen passerade dem, bärande på min Ica-kasse med mjölken, löken och de tre paketen kaffe, och såg dem alla tråkigt uppställda i två rader, efter höjd, framför ett träd.

Gruppfotografi. Utomhus. Med hösttema.

De hade inte ens lyckats hitta ett träd med några färgglada löv kvar, så det enda som skymtade i bakgrunden var kala, taniga grenar, blött gräs och några bruna löv.

Besvikelsen.