Ja, jag erkänner att jag kanske var lite grinig igår. En scen bråkade med mig, och det finns ingenting så deprimerande som att misslyckas med en rätt oviktig, helt normal scen. ”Kanske borde jag ha tänkt på att lära mig skriva innan jag började försörja mig på det”, muttrade jag bittert och sms:ade Isak om att mitt skrivande bråkade med mig.

Men det måste finnas något sorts författarens skyddshelgon där ute. Jag tänker mig en valfri gudomlighet som man kan be till för att få fördjupade karaktärer, bättre dramaturgiskt upplägg, en personlighet åt kärleksintresset, eller vad det nu kan vara man behöver just nu.

Eller instant uppiggning. Idag har jag både fått ett vänligt email från en person som läst Läsarna i Broken Wheel rekommenderar OCH en helt bisarrt stor, gigantisk blombukett från mina fantastiska agenter på Bonnier Rights för att fira att Läsarna sålt till 21 länder.

Möjligtvis är det inte ett skyddshelgon per se, utan mer av ett ”för i helvete, din bortskämda människa, ryck upp dig, sluta klaga och skriv någon gång. Hur många blommor ska vi behöva skicka?”-helgon.

Vilket strängt taget fungerar lika bra.