Saker jag gör medan jag borde skriva

Found in translation

Jag anlände till Brasilien igår och hamnade direkt mitt i en film. Det är bara oklart ännu vilken film det är. Å andra sidan kändes stora delar som Lost in translation: jag är på en bokmässa i Santos utanför Sau Paolo och har ännu bara vaga uppfattningar om vad jag gör här. Min guide gick igenom schemat med mig i bilen från flygplatsen, och det enda jag är säker på där är att han ska hämta upp mig för lunch kl 13.00 varje dag och för middag kl. 19.00. Jag var groggy av sömnbrist och nikotinabstinens och såg mig omkring på höghus i sandfärgat – beige – vitt och insprängda favelas däremellan. Då och då nickade jag förvirrat åt guideinformationen uberföraren gav – noggrant översatt av min guide – om att det här gräset tillhörde Sao Paolos universitet, och att det fanns en cykelväg där också (”How … nice”), ”Du vet X? Fotbollsspelaren? Han har en lägehet i den byggnaden. Han har förstås flera andra”, det där är en butik som säljer tillbehör för husdjur, en stor industri i Brasilien. Uberföraren själv hade 3 eller 4 hundar, eller kanske 34, det var oklart. När vi väl kommit ut ur Sao Paolo fångades vi in av en mer bokstavlig dimma: Santos ligger i en dal, omgiven av trädklädda berg, och är nästan alltid insvept i dimma. Vägen går så envist neråt att man får lock i öronen.

Samtidigt är min erfarenhet helt olik Lost in translation (och då menar jag inte för att varken Bill Murray eller Scarlett Johansson ännu plötsligt har dykt upp i mitt liv. Jag hoppas fortfarande på att det ska hända). Jag har nämligen en eminent guide och entusiastisk översättare i Ivander. Det ska bli mitt mission idag att ta ett fotografi av honom, eftersom han kommer vara min bästa vän den kommande veckan.

Ivander fångade upp mig på flygplatsen och hälsade med ett så entusiastiskt ”Hallå! God dag!” att jag blinkade förvirrat mot honom och höll på att börja prata svenska med honom innan han fortsatte på engelska. Tydligen hade han tidigare lärt sig ”god kväll” när han trodde att han skulle hämta upp mig på kvällen och blivit tvungen att tänka om när mitt flyg plötsligt skulle landa på förmiddagen. Han hade en skylt för festivalen och en svenska flagga som han hade köpt i Göteborg, där han hade varit i några timmar under året då han jobbade på ett kryssningsfartyg. Han mindes fortfarande smörgåsen han ätit där (”it was perfect”) men tyvärr inte vad som var på den. Men han hade en bild av den. Jag lovade att se om jag kunde lista ut vad det var.

Ivander hade också googlat mig, läst min blogg och gjort alla nödvändiga efterforskningarna. Det första han sa efter ”god dag” var alltså: ”Cigarette?” Jag föll förälskat runt hans hals.

”I am going to be with you all the time!” sa han glatt, men tillade samvetsgrannt: ”While at the same time respecting your Swedish space.” Ivander var övertygad om att vi befann oss i en helt annan film: ”I’m going to be Andrea, and you Miranda!” Jag såg ner på kläderna jag rest och sovit i i ungefär sjutton timmar och tänkte att ingenting var mer osannolikt än att jag plötsligt skulle förvandlas till Meryl Streep och/eller Anna Wintour.

Bilresan till Santos tog ungefär tre timmar, och han utnyttjade den till att lära mig säga hej, hur mår du, tack på portugisiska; diskutera de europeiska kungahusen (Han älskade dem och drottning Silvia, men föredrog det danska. Drottning Margrethe var ”so cute!”. Han var också övertygad om att prins Daniel var bög. ”I feel so sorry for Victoria. But at least he seems very nice…”) och spela schlager-låtar för mig. Han älskade Eurovision, men hans efterforskningar hade fått honom att misstänka att jag inte var ett lika stort fan. Jag vill ändå säga att vi båda glatt sjöng med till Heroes tillsammans medan Sao Paolos höghus passerade förbi oss.

Jag lyckades förhandla till mig en ledig första kväll, trots att den ursprungliga planen var att han skulle hämta upp mig klockan 19 för middag då också. Från början verkade det dock oklart hur det skulle bli. Jag mumlade något vagt om att kanske vara lite trött, men tyvärr uppfattade han det som att jag antydde att han kunde tröttna på mig. ”No, no! I could never get tired of you!” försäkrade han mig direkt.

Jag vill dock inte att ni ska behöva vara oroliga för att jag plötsligt skulle bli oresonlig och orimligt krävande. Han har nämligen redan tagit med mig till en bokhandel. Om inte det är början på en fantastisk vänskap så vet jag inte vad som är det.

Jag återkommer inom kort med rapport om Santos och med en bild på Ivander. Det ska bli mitt mål för dagen att ta en.

>