Den här främmande kvinnan är kanske min absoluta favorit genom tiderna. Hon är också än så länge med i en scen min nästa bok, så ni kan ju se det här som ett litet utdrag ur den. En av de saker jag gillar mest med verkligheten är att den så ofta är galnare än min fantasi.

Jag kallar henne Hästkvinnan
Vi träffades på en busshållsplats för några år sedan. Det här var under den fantastiska hösten då jag tog motorcykellektioner, och jag var precis på väg hem från en. På den här tiden fick en fantastisk höst och motorcyklarna mig att rätt ofta fånle mot främlingar, så också den här dagen. Klockan var kanske halv ett en vardag.

Kvinnan är i femtioårsåldern och har en omisskänlig aura av avslagen öl omkring sig. Hon slår sig ner bredvid mig på bussen, förmodligen eftersom jag tidigare lett så vänligt mot henne.
”Och vart är du på väg?” frågar hon.
”På väg hem”, säger jag.
”Minsann”, säger hon. ”Själv ska jag träffa morsan. Lär bli ett jäkla liv. Vi har aldrig kunnat dra jämt. Men jag var väl inte helt lätt som barn. Har gjort ett och annat i mina dar, men vem har inte det?”
”Visst”, säger jag.
”En gång köpte jag en häst.”
”En häst?” sa jag, intresserad lite mot min vilja.
”Visst, va. Importerad från Irland. Tre veckor senare ringde killen och sa att hästen var i karantän i Göteborg och snart kunde hämtas. Så jag ringde till pappa och frågade: Älskar du mig, pappa?”
Hon ger mig ett snett leende. När hon ler glimmar ena hörntanden i guld.
”Vad fan har du gjort nu, ungjävel, svarade han. Köpt en häst, sa jag, och då blev han så vild att jag var tvungen att lägga på luren. Men sen ringde jag upp och sa att det faktiskt inte var mitt fel.”
”Inte ditt fel?”
”Nej, och det höll han ju med om.”
”Gjorde han?”
”Så han ringde upp killen mest hästen istället och frågade hur i helvete han kunde sälja en häst till en fjortonåring. Dräktig, var den också.”
När hon väl ska av är vi praktiskt taget vänner.
”Du ska inte med på en öl?” är hennes sista, odödliga ord