Okej, så jag hade fått loss lysrören, kommit ihåg (efter att bara ha behövt vända om en gång och hämta upp det när jag råkat lämna kvar det på vardagsrumsbordet) att ta med det gamla lysröret till Claes Ohlson, och hade praktiskt taget köpt ett nytt.

Praktiskt taget oövervinnerlig. Och så tror folk att det är Cissi som är den självständiga, praktiska och händiga i vårt hushåll. Ha!

Det krävdes bara tre veckor samt två telefonsamtal och ett sms till pappa för att klara av det. Ungefär så här gick samtalen:

Nummer 1:
Jag: ”Hur är läget? Det är bra ned mig också. Du, tror du att det här lysröret fungerar? Du tror det? Bra. Då satsar jag på det.”

Nummer två (tre minuter senare):
Pappa: ”Hur är läget? Fortfarande bra? Bra. Du, det kan också vara [oklart vad eftersom jag glömde bort det innan han ens hade avslutat meningen] som är trasig.”
Jag: ”Öh, va?”
Pappa: ”Det är en liten sak, några centimeter stor kanske, som [oklart vad eftersom jag glömde bort det innan han ens hade avslutat meningen].”
Jag: ”Jaså.”
Pappa (efter en kort stunds tystnad): ”Jag kanske bara ska komma förbi imorgon och sätta i dem åt dig?”
Jag: ”Ja! Jag menar… om du har tid….”

Men jag vill bara påpeka att jag hade klarat av det ensam också. Absolut. Säkert. Jag är faktiskt också självständig och praktisk och händig.

Sms:
Jag: ”Orkar du passera Statoilmacken på vägen och köpa mjölk? Laktosfri om de har, annars vanlig.”
Pappa: ”Ok.”

Ny version av Skapelseberättelsen:

Katarina ringde pappa. Det var den sjätte dagen.

Den sjun­de da­gen ha­de Katarina full­bor­dat sitt verk, och hon vi­la­de på den sjun­de da­gen ef­ter allt hon ha­de fått pappa att göra. Katarina välsig­na­de den sjun­de da­gen och gjor­de den till en he­lig dag, ty på den da­gen vi­la­de hon se­dan hon sett på pappa byta lysrör.

Det­ta är berättel­sen om hur lysrören byttes.