En snabb sammanfattning av livet just nu: jag överlevde bokmässan och behövde bara sova större delen av måndagen för att återhämta mig. Det fanns många böcker där och väldigt, väldigt många människor.

Jag skriver. Eller snarare, jag sniffar höstluft och dagdrömmer och kommer på mycket saker som inte är handling men som ändå är trevligt. Jag älskar när även skrivandet är ren eskapism.

Och det är höst. Herregud, vad fint det är med klar luft och kallt solsken och doften av äventyr i luften. Helt klart den mest romantiska årstiden. Jag har köpt ljung till balkongen och försöker att inte övervattna den. Jag läser böcker med filt i soffan, eller i ett varmt bad. Och jag dagdrömmer förstås om att få buketter med nyvässade blyertspennor. Jag gör det varje år. Kanske ska jag helt enkelt köpa en till mig själv?

Apropå romantik fick jag för övrigt följande råd av Samantha Ellis, författaren till Mina hjältinnor: ”Flytta aldrig ihop med en person som har lika många böcker som du.” Det är ett väldigt bra råd. Alldeles bortsett från utrymmesproblemen kommer det avslöja mer än man kanske vill veta om vad man själv och ens partner tror om den gemensamma framtiden. Framförallt: delar man upp böckerna eller blandar dem? Om man blandar böckerna visar man djup och måhända dumdristig tilltro till att man kommer leva för evigt, men om man insisterar på separata bokhyllor riskerar man att tidigt bygga in pessimism i förhållandet (”När vi gör slut behåller jag Georgette Heyer-böckerna. Det vill jag att du ska veta”). Men även om man är lycklig och nykär – är man beredd att satsa hela sin boksamling på det?

Den uppenbara lösningen är förstås hemliga vattenstämplar, diskreta och osynliga om man inte håller upp försättsbladet mot ljuset. ”Självklart blandar vi våra böcker, älskling”, skulle jag romantiskt kunna säga efter bara en tre, fyra dagar av konstant märkning av alla mina böcker. ”Vi kommer ju leva tillsammans för evigt.” Och sen, mitt i den bittra och uppslitande separationen, när vi sitter där och bråkar om vem som egentligen hade med sig Stekta gröna tomater, skulle jag triumferande kunna hålla upp boken mot ljuset och visa hur det står KB på den (jag tänker mig snirkliga bokstäver, förstås).

Som så ofta i livet påminns jag om att det kanske inte är så konstigt att jag är singel.

Ps. På tillvarons minussida: det är dags för kvitton. Igen. Jag håller er uppdaterade som alltid.