Så, jag leker med en ny idé. Tidigare har det gått långsamt och varit precis så plågsamt som det kan vara när allt är oklart och öppet och man inser hur mycket jobb det är kvar innan det ens kan bli ett pinsamt dåligt första utkast.

Sen fick jag snilleblixten om ett nytt sätt att organisera, mäta och disciplinera mitt skrivande. Jag kallar den: En detalj per dag.

Det är allt jag kräver av mig själv, men det kräver jag varje dag. En detalj. Det kan vara en tanke om något som ska hända, antingen bara en ensam scen eller en skissartad anteckning om en scen-sekvens. Eller en bakgrundsdetalj om någon av karaktärerna. Eller, som idag, att Scott Livelys ansikte helt klart måste finnas på en piltavla i en bar (det är möjligt att den detaljen inte ens överlever till det första utkastet, men ändå. Jag har kommit på den. Den finns där). Det enda jag behöver göra är att på något sätt placera mig i en sinnesstämning där idéer och detaljer kan komma till mig.

Det är faktiskt förvånansvärt lätt att komma på en detalj per dag så länge man inte har några krav på att det ska vara en specifik detalj. Jag försöker alltså inte komma på något om karaktärerna en dag, och sen något om miljön en annan. Vilken detalj som helst, bara den är nedskriven i ett worddokument. Om ingenting annat fungerar kan jag alltid sätta mig ner och försöka komma på ett namn till en obetydlig bikaraktär.

Visst, man skulle kunna hävda att i den här takten kommer det ta mig ca 1592 dagar att få fram en bok. Det är en preliminär uppskattning beräknat på en bok om 398 sidor, fyra detaljer per sida, med en detalj per dag. Antalet detaljer per sida är ett genomsnitt beräknat på de idéer jag har haft hittills, som ju växlat från piltavlan (den sidan kommer kräva betydligt fler detaljer än så, eller flera dagars arbete) till hela sekvenser där en dags jobb kanske i slutändan tar upp tre sidor i boken.

I vilket fall. Då ser vi alltså framför oss ett första utkast om drygt fem år (jag la till ungefär ett halvår för att faktiskt foga ihop detaljerna till en löpande text), vilket innebär en ny bok ungefär hösten 2021. Jag inser att det kanske inte är dags att självbelåtet klappa mig själv på axeln över min disciplin och fokus riktigt ännu.

Poängen med den nya en-detalj-per-dag-regeln är dock att det ofta är betydligt fler detaljer än så varje given dag. Det är bara det att jag inte kräver det av mig själv. Men en detalj leder till en annan, som idag när detaljen om Scott Livelys sönderskjutna ansikte ledde till en hel sammanfattning av fyra karaktärers bakgrund, tre scener som antingen kan bli summerade tillbakablickar eller hela scen-sekvenser samt en detalj till en skylt.

Och det innebär att jag hela tiden tänker på olika saker av boken och världen den utspelar sig i och alltså gradvis håller på att flytta in i en ny stad, med nya låtsaskompisar, som kommer ta över mitt liv och göra frågan om huruvida jag ska bli eremit eller inte helt överflödig eftersom jag ändå inte kommer vara här.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här blogg-inlägget: inspiration. Jag antar att det finns författare som alltid är inspirerade och mest sitter där framför datorn och känner hur en ny bok automatiskt kommer till dem, men jag har ännu inte träffat dem. Jag har mer träffat människor som jobbar fokuserat och hårt och sliter sitt hår och misströstar och tvivlar på sig själva, på idéen och på meningen med livet, universum och allting, ger upp, och lägger sig på soffan ett tag, innan de faktiskt får en idé, skriver lite, misströstar osv.

Kanske pratar jag bara om mig själv nu. I vilket fall. Inspiration. Ibland, ibland, faller saker plötsligt på plats och allt går precis så lätt och självklart som om man faktiskt mest kanaliserade ett budskap från ovan. Detaljer uppenbarar sig i snabbare takt än man hinner skriva ner dem, ens karaktärer är mer verkliga än riktiga människor och man föreställer sig att om man bara kunde sitta ner i ett par hundra timmar i streck skulle boken kunna skrivas i ett svep.

Det här är inte enbart en positiv känsla. När jag inte skriver är jag ibland lite rädd för att hamna i den. Den närmaste jämförelsen jag kan hitta är koffein: den där magiska stunden när man dricker flera koppar kaffe på rad och blir piggare och mer fokuserad och oövervinnerlig och sen inser att man har hjärtklappning och inte längre kan sitta stilla och definitivt inte jobba, utan mest går fram och tillbaka över köksgolvet medan man säger saker högt för sig själv som: ”Herregud, tillbakablickarna! Så ska de organiseras, nu ska jag sätta mig ner och anteckna det så fort jag gått tre varv till runt köket och jag undrar om jag ska blogga först men hur blir det med den scenen som ju kronologiskt kommer före men det gör ingenting för jag kan ha det tematiskt och kronologiskt och herregud, då måste den vändpunkten komma där istället men hänger det ihop ja kanske och förresten måste huset vara rött tror jag om det inte målas om fast det kanske är klyschigt och då kan jag få med barndomstraumat sen och ha en gripande scen och var ställde jag min kaffekopp?”

Det hela blir inte bättre eftersom jag ofta bokstavligen dricker kaffe också.

Förutom att man här någonstans passerar det riktigt effektiva inspirations-stadiet så blir man också läskigt enkelspårig och rätt obarmhärtig mot människor i ens närhet. Det är här jag börjar lyssna på mina vänner och fundera på om det finns något i det som jag kan använda i en bok, eller träffar människor utan att aldrig vara närvarande eller hummar mig igenom hela samtal utan att lyssna eftersom jag faktiskt inte är här.

Faktiskt började min inspiration idag med ett Skype-samtal med en vän. Vi var mitt inne i ett samtal när jag plötsligt kom på dagens detalj redan halv tio på morgonen, följt av en stark föraning om att det här skulle kunna bli en inspirerad dag då jag skrev fokuserat.
”Okej, jag måste sluta Skypa”, sa jag, mitt i ett samtal.
”Eh, va?” sa vännen.
”Jag måste skriva.”
”Men…?”
”Eller jag måste inte. Jag vill skriva.” (Alla författare vet hur härlig den distinktionen är, de dagar då man faktiskt skriver för att man vill det och inte för att man borde, men så här i efterhand undrar jag om det kanske fick det hela att verka ännu mer oartigt)
”Nu direkt?”
”Japp! Men hör av dig när du har vaknat. Då har jag nog skrivit klart.”
”Ja, men då måste ju jag gå till jobbet.”
”Just det. Men vi hörs!”
Klick. Eller hur ett Skype-samtal som avlutas nu låter.

Först när jag lagt på insåg jag två saker:
1, Det var första gången just den här vännen såg mig när jag är asocialt och obarmhärtigt fokuserad på skrivandet, vilket jag kanske borde ha skött lite snyggare, samt
2. Jag borde ha passat på att ställa några reserach-frågor till honom innan jag la på

Genom en heroisk självdisciplin ringde jag inte och väckte honom på Skype för att ställa dem direkt. Jag är en oerhört hänsynsfull människa.

Mer kaffe, kanske?