Igår drack jag öl med en god vän. Vi har en gång i tiden under en kort period dejtat, och sen dess går vi varje år på en traditionsenlig vår-dejt. Det är egentligen en parantes här, ingen av oss är optimistisk/vansinnig nog att tycka att våren är här. Själv använder jag skinnjacke-definitionen av vår: kan jag inte promenera runt i flera timmar i skinnjacka är den inte här ännu.

I vilket fall som helst, vår eller icke vår, så träffades vi i alla fall igår. Vi kom in på hur olika människor fungerar, och hur han aldrig ger någon sorts passivt aggressiva vinkar.

”Jag undrar om jag kan vara passivt aggressiv?” sa jag för mig själv.
”Så skulle det kunna vara”, sa vännen, verkligen misstänkt snabbt.
”Jag är alltså passivt aggressiv ibland?” sa jag (på ett vänligt sätt, inte ett farligt).
”En gång frågade jag om du vill ses och du svarade: ‘Varför?'”
”Det var inte passiv aggressivitet!” protesterade jag. ”Det var aktiv aggressivitet.”

PS. Jag vill här säga att jag inte sen surade Tyst (den sortens Tystnad som förtjänar stor begynnelsebokstava) resten av kvällen.

PPS. Förresten VAR det en helt rimlig fråga i sammanhanget.

PPPS. Jag har glömt bort hur man skriver fler PS (PSS? PSSSS? Nej, jag är rätt säker på att det är PPS). Jag har redan skrivit ett blogginlägg om det en gång och får alltså inte nu ta en paus i skrivandet för att googla det.