”Varför har Katarina inte bloggat något på två hela dagar? Har Katarina skaffat ett liv?”

Nej. Det har Katarina definitivt inte gjort. Katarina skriver maniskt på de sista kapitlen i det första utkastet som ska skickas till förlaget nu på fredag. Katarina pratar också om sig själv i tredje person och växlar mellan att tycka att hennes bok och hjältinna är oövervinnerliga och vara övertygad om att det bara är ett övermodigt utslag av hybris som kommer straffa sig inom en väldigt snar framtid. Karin och John kommer hata det och behöva tillbringa en hel vecka med att bolla med sig själva om vad de ska säga på vårt möte:

”Om du säger att det är ‘intressant’…? Nej, hon kan ju tro dig och bestämma sig för att inte ändra de 257 banala och förutsägbara sidorna…” – ”Jag kanske bara kan säga att det var roligt att få hennes manus? Det säger ju ingenting om hur det var att läsa det?”  – ”Sprit?”- ”Ja, jag tackar inte nej. Boken kanske blir bättre om jag är full.” – ”Jag skulle vara försiktig om jag var du. Jag försökte den strategin från början, och kärleksscenerna blev ännu värre när man såg två versioner av dem.”

Önska mig lycka till.