Jag fick det allra första fröet till Morden i Great Diddling när jag stod på en av de många charmerade gatorna i en liten by på gränsen mellan Wales och England och för första gången i hela mitt liv frågade mig: kan man ha för många böcker?

Byn var Hay-on-Wye, som har ungefär 2000 invånare – och tjugo bokhandlar. De fanns överallt. I den gamla biografen, i den gamla brandsstationen, i varenda ledig butikslokal som någon har hittat, till och med i den gamla slottsruinen. Staden grundades av originalet och galningen Richard Booth, som hävdar att han hanterat över en miljon böcker. Jag besökte honom faktiskt igen och intervjuade honom om hans liv här.

Men det var senare. Det första som hände var att jag gick vilse. Det första jag gör i varje ny stad är nämligen att hitta bokhandeln, och sen navigerar jag efter den. Gå vänster vid bokhandeln. Det är två gator innan bokhandeln. Just, det är på vägen till bokhandeln. Det är åt andra hållet från bokhandeln sett. Och nu? Bokhandlar överallt.

Så när jag stod där, förvirrad och desorienterad, omgiven av bokhandlar, föddes den första tanken om att jag en dag skulle vilja skriva en bok om en by som översvämmades av böcker. Där mer än en byinvånare skulle fråga sig vad de skulle göra av böckerna, och där böckerna förstås så småningom skulle hitta fina nya hem.

Sen hände inte mycket med idén. Den låg där och marinerade i över fem år, ända tills Berit Gardner för första gången klev in på scenen.