Fredag, 10.10, Espresso House på T-centralen. Det är ungefär en och en halv timme tills bussen går, och jag är ute i behagligt god tid eftersom jag helt misslyckats med att läsa avgångstiden korrekt. Jag är på oerhört gott humör, och börjar misstänka att det beror på ett litet, litet missförstånd.

Det här är min plan för mina två dygn i Karlskoga: promenera; titta på vägar (bussresorna); kanske ta en taxi och be hen köra rakt ut i någon riktning, svänga av lite på måfå och sen vända och köra tillbaka; skriva på hotellet (jag har packat skrivvänliga kläder: underställ, varm tröja och sockor); ta en öl ensam på lokalpubar, och i största allmännhet producera enorma mänger text. På något sätt kommer den skriva sig själv, det är jag övertygad om. Magiska miljöskildringar kommer ske. Karaktärer utkristallisera sig. Handlings-möjligheter uppenbara sig. Och allt det här utan att jag en enda gång kommer slita mitt hår, bli frustrerad och inse att jag inte har någon eller något som kan distrahera mig.

Det är det lilla missförståndet som oroar mig. Det verkar faktiskt som om jag har inbillat mig att Karlskoga är en sorts författarens mecka, en plats där inspiration kommer automatiskt och där skrivandet aldrig är jobbigt. Jag ska hålla er uppdaterad om hur det går med det.

Bakgrund: Karlskoga – det är faktiskt idéernas och inspirationens stad. Typ.
Men helt fel ute är jag inte. Inspiration och idéer verkar slå till i Karlskoga. Det är nämligen den stad med flest registrerade uppfinningar hos patentverket per capita.

Det här är förmodligen av ren nödtvång. Traditionellt har staden förlitat sig på Bofors och vår vilja att sprida vapen till världen. Av någon anledning verkar den ha minskat. Kring 1970 bodde det 40 000 människor i kommunen och Bofors hade drygt 10 000 anställda. Idag är antal anställda 2000, och befolkningen i kommunen har minskat med 10 000 invånare.