Sedan cirka tre dagar tillbaka hyr jag en kontorsplats på ett kontor på Gotlandsgatan vid Skanstull. Ni som följer den här bloggen vet att det var enda sättet att rädda det som finns kvar av mina krukväxter (utifall att ni är nyfikna: en oehört seglivad växt av oklar sort som jag ärvt efter min mormor och ansträngt mig för att inte övervattna, och två uttorkade chiliplantor som jag hoppas lever någonstans djupt där inne. Hoppet är det sista som dör etc etc.).

Efter att i många år ha jobbat hemifrån är det en fascinerande socialantropologisk inblick att plötsligt befinna mig på ett kontor. Det är så här resten av mänskligheten lever! tänker jag medan jag åker till mitt kontor halv tio på morgonen och åker hem klockan tre. Igår åkte jag inte hem förrän fem, handlade efter jobbet, lagade mat och skickade desperata meddelanden till en vän från soffan efteråt, döende av den plötsliga chocken att ha en normal vardag. ”Hur orkar människor laga mat efter jobbet?” frågade jag min kontorsarbetande vän, som lyckades fejka sympati riktigt hyfsat.

Än så länge är jag oerhört förtjust i kontoret. Det är en rätt stor och definitivt vindlande lokal i bottenplan, ut mot en liten innergård som vintertid endast används av rökaren (jag). Kontoret drivs av ett par unga IT-killar som driver IT-företag på deltid och fixar i lokalen resten av tiden. Just nu spacklas en trappa. Det finns planer på att bygga ett konferensrum. Gardiner sätts upp vid alla fönster, men en har tydligen försvunnit någonstans. Ja, inte gardiner av typen blommiga fållade saker. Det är IT-killar vi pratar om. Mer tunna vita rullgardiner som ska skydda datorskärmar från solljus.

Hälften av människorna som hyr kontorsplatser här verkar vara blandade unga IT-konsulter. Den andra hälften är ett gäng vansinnigt tuffa kvinnor som driver ett företag som sysslar med performancekonst. Tror jag. Eller teater, kanske. Eller båda. Jag har inte pratat så mycket med dem, men jag har träffat på två av dem i köket, och de är den typen som avbryter ett samtal när en ny förvirrad kvinna smyger in, ser rakt på henne och säger: ”Hej!” med bestämd, vänlig röst, och sen presenterar sig, med fast handslag. Jag känner lika delar beundran och skräck för dem. En dag kommer de bli magnifika tanter.

Med mina arbetstider tänkte jag faktiskt att jag aldrig skulle vara varken först eller sist på kontoret, men redan dag tre dök jag upp tio över elva till ett helt öde kontor. Jag hade glömt bort: a, att även januari kryllar av konstiga röda dagar och b, det är IT-killar vi pratar om. Men jag är rätt säker på att jag aldrig kommer vara sist från kontoret i alla fall.

Det är en ren fröjd att ha kontorsplats utan kollegor och utan fasta arbetstider. Så nära hur Gud tänkte sig arbete som man kan komma. Kaffebryggare, samtal att tjuvlyssna på, någon som svär över att spacklandet blir ojämnt, och absolut inga personalmöten precis när man äntligen kommit igång med jobbandet. Jag ska bara se till att aldrig åka i rusningstid, så kommer mitt liv bli ett enda långt, harmoniskt arbetspass.

Det är jag övertygad om. Jag har ändå varit här tre dagar nu.

Ps. Det är redan fullkomligt kaos i kylen, pga plötsligt kontorsjobb. Laga mat är en sak, till och med avfrostning av frys när det äntligen är minusgrader, men att diska? Orimligt! Som tur var är det röd dag imorgon. Har man en kontorsplats får man jobba hemma röda dagar, eller hur?