Saker jag gör medan jag borde skriva

Library of Congress

Jag har tillbringat en hel dag i DC och har redan förälskat mig i staden. Det kan bero på att dagen inkluderade Library of Congress och tre bokhandlar, men också för att DC på samma gång känns otroligt amerikanskt och helt annorlunda andra amerikanska städer jag besökt.

Det  mest intressanta med staden är att jag inte har några litterära associationer till den. Washington DC för mig är filmer och tv-serier: Pelikanfallet med demonstranterna utanför Högsta domstolen, Watergate-byggnaden i Alla presidentens män och Forrest Gump, Vita huset och Kongressen i West wing och The Contender och alla filmer som någonsin har rymt en president eller senator. Och till skillnad från New York, där jag tyckte att allt var mindre än det såg ut i filmerna, så är Washington precis som jag tänkt det. Alla byggnader är stora och magnifika och vita; det finns mer pelare än någon person egentligen behöver; gatorna är breda, och det finns träd. Det är alltid en tillfredsställande del av en stad.

Jag tyckte instinktivt om staden redan under den improviserade guidad turen i taxin från flygplatsen, och allt jag såg igår bekräftade den känslan. Carina var förstås smart nog att börja vår guidade tur i Library of Congress.

Ett ord om magnifika och historiska bibliotek: de avskräcker mig lite. Jag är egentligen mycket mer förtjust i billiga pocketutgåvor än Gutenberg-biblar. Jag föredrar kaotiska bokhandlar framför takmålningar. Jag vill kunna ta på böcker. Alla böcker som måste förvaras bakom glas slutar vara böcker för mig och blir mer historiska föremål, vilket är intressant men inte inspirerade. Så jag var helt beredd på att bara slentrian-beundra Library of Congress.

Och ändå. Det var fantastiskt vackert. Det fanns upplyftande citat i taket. ”The Main Reading Room” var som ett italienskt torg, omgiven av små renessansbyggnader som alla rymde böcker. Hela byggnaden var en imponerande hyllning till den mänskliga utvecklingen, de gamla grekerna, vad litteratur och forskning och det bästa i människor kan åstadkomma. Man kan raljera över det, men i den här tiden vi lever i är det omöjligt att försvara sig mot skönheten i att ha ideal. Den känns också väldigt representativ för hela Washington DC: en byggnad som byggts på 1800talet för att koppla en ny demokrati till en gammal historia. På 1800talet var också många amerikaner betydligt rikare än sina europeiska motparter, vilket innebar att många klassiska engelska och europeiska verk köptes upp av amerikaner (och donerades sen till diverse samlingar). En dag ska jag berätta alla mina favoritanekdoter om galna boksamlare, men inte idag, för idag pratar vi om Library of Congress.

I samband med att den federala regeringen flyttade från Philadelphia till Washington godkände president John Adams utgiften att spendera 5000 dollar för böcker till kongressen. Det nya biblioteket brändes sen ner av britterna, varpå president Jefferson sålde sitt privata bibliotek om 6487 som grund för det nya biblioteket. Jag har tittat på de böckerna. Det var ändå fint. 2016 nominerade Barack Obama Carla Hayden till att bli den fjortonde Librarian of Congress, den första svarta kvinnan på posten.

För övrigt vill jag citera deras tak: The chief glory of every people arises from its authors.

>