Carina har övergivit mig. Åkt vidare. Avlägsnat sig. Lämnat mig ensam i det stora äpplet. Avskedet var sentimentalt och känslosamt.

”Carina!” ropade jag efter henne medan hon gick mot taxin. Jag minns det som att hon gick i motljus, men det är molnigt och regnar (mycket passande!) så det känns osannolikt.
Hon vänder sig om.
”Vem ska nu bestämma vad jag ska äta till lunch?”
Här mumlade hon någonting, men hon var för långt borta för att jag skulle kunna uppfatta det. Det kan ha varit ”men för i helvete”.

Så ungefär så här är jag nu.

Den enda fördelen med att plötsligt vara ensam är att jag kommer kunna jobba mig ikapp med bloggen. Och skriva på min nästa bok. Förstås. Självklart.