Det är fredag, och jag har ännu inte bloggat om när jag hängde med Lucy Dillon i onsdags. Det här beror förstås på dagboks- och (i den moderna världen) bloggförbannelsen: när man äntligen har något att skriva om, är det oftast för att man är upptagen med att göra det. Trogna läsare av den här bloggen vet att om man däremot inte har något alls att skriva om, så har man i regel väldigt mycket tid att göra det på.

Idag är det största som kommer hända att jag ska prova den nya kaffekoppen jag köpte igår, så jag tänker att jag också kommer ha tid att blogga.

I onsdags träffade jag Lucy Dillon. Vi började med lunch på Miss Clara, för att hinna prata lite med varandra innan vi skulle spela in podcasten Speaking of Stories, en briljant idé där Bonnierförlagen parar ihop en besökande, internationell författare med en svensk som de tror att de ska ha något att prata om. Jag var som vanligt på plats tio minuter tidigt, och jag är stolt att rapportera att jag hade kommit ihåg både t-shirten och kavajen.

I mitt huvud skulle vi äta en snabb lunch på knappt en timme innan vi blev upphämtade för att promenera iväg till studion där podcasten skulle spelas in. När jag tittade igenom detaljerna medan jag väntade upptäckte jag emellertid att vi skulle äta lunch i nästan två timmar.

Vad kan vi rimligtvis ha att prata om i två timmar? tänkte jag lätt panikslaget. Jag såg framför mig stelt småprat om vädret (alltid ett säkert kort när svenskar och engelsmän möts, även om det ibland blir lite väl tävlingsinriktat om vem som har sämst väder) medan vi båda ständigt sneglade på klockan och väntade på att tiden skulle gå och tystnaden låg som en våt filt över den lyxiga lunchen.

Men Lucy Dillon är jättetrevlig. Jag smet ut för att röka efter en timme och var redan förälskad, innan vi ens kommit till kaffet. Hon är charmig och professionell och prestigelös och hade läst min bok och sa snälla saker om den. Jag vill bli vän med henne och prata engelsk chick lit/feel good/romance i timmar. Jag berättade om mina resor i närheten av där hon bor (under mina besök i Chepstow och Hay-on-wye har jag tydligen kommit väldigt nära hennes hus).

”Du borde ha hälsat på!” sa hon väldigt artigt.
”Ja, jo”, sa jag, ”men tror du inte att det hade kännts lite konstigt om en entusiastisk och helt okänd svensk författare plötsligt hade knackat på din dörr?”
Hon såg faktiskt lite oroad ut när hon tänkte på det, men lyckades få ur sig ett ”Nej, nej, inte alls” på ett väldigt charmerande om än helt oärligt sätt. Jag bestämde mig förstås genast för att åka och besöka henne. Hon vet lika självklart inte om det här ännu. Det blir en trevlig överraskning, tänker jag mig.

Över kaffet sa hon: ”Berätta hur det går med skrivandet. Vi kan ta det ärliga svaret nu och den tillrättalagda versionen sen i podcasten” och jag blinkade förälskat och avgudande mot henne.
”Jag har ingen aning”, sa jag helt sanningsenligt. ”Det här är bara min tredje bok. Hur ska jag kunna avgöra hur det går eller när man blir klar? Det kanske är enklare efter åttonde boken?”
”Aldrig enklare, men annorlunda”, vilket förmodligen är så mycket uppmuntran man någonsin kommer få.

Så här såg resten av dagen ut:
– 14.00 – 15.20: fortsatta samtal under podcast-inspelningen. En tämligen desperat producent försökte då och då avbryta för att få styr på oss.
15.30 – 16.20: fika på förlaget (prinsesstårta) och fortsatta samtal.
16.20 – 17.10: fika med vännen som jag snart ska på vårdejt med (vi hade båda på oss skinnjackor. Nu är det vår)
17.15 – 20.00: resa till och besök på Äppelvikens bokhandel, där Lucy professionellt fortsatte charma bokhandelsbesökarna och jag mest såg avgudande på henne. Favoritdelen var nog när vi skulle svara på frågan om hur det gick med nästa bok och Lucy gav en säker och inspirerande beskrivning av hennes nästa bok (som verkar fantastisk) i fem, tio minuter och jag sa: ”Min utspelar sig i Oregon.”
20.00 – ca 21.30: middag efteråt, där jag mest stirrade tomt framför mig och Lucy var charmerande som alltid.

”Herregud”, sa Isak när han hörde om mitt schema över en Statoil-kaffe igår. ”Du var social!”