Saker jag gör medan jag borde skriva

Makt och motstånd i Amerika

Få saker illustrerar USA:s dubbla historia som att besöka the National Portrait Gallery’s utställning med porträtt över amerikanska presidenter dagen efter ett besök på National Museum of African American History and Culture. På det sistnämnda vandrar man kronologiskt genom århundraden av förtryck och motstånd; på det förstnämnda genom generation av de äldre vita män som styrt landet.

Det är en galen samling porträtt. Den absoluta majoriteten av de vita männen ser ut som skurken i en politisk thriller. Jag skulle inte lita på någon av dem. Med gårdagens besök på National Museum of African American History i bakhuvudet känns det också som en empiriskt rimlig reaktion. En annan reflektion: vad hände med traditioknen att göra porträttbyster? Jag antar att man fortfarande – i en viss klass och grupp – gör porträttmålningar, men när kände någon senast för att föreviga sig själv med en liten byst? Jag bestämde mig raskt för att bli oerhört rik och göra en femton, tjugo porträttbyster av mig själv så att jag alltid kommer ha födelsedagspresenter och julklappar redo.

En annan sak som snabbt blev tydligt: moderna demokratiska presidenter tar ut svängarna betydligt mer än sina republikanska motsvarigheter. Bill Clintons porträtt såg charmerande galet – och stort, och färglatt – inklämt som det var mellan Bush och W. Bush mer klassiska varianter. Det här startade dock inte sätt med Clinton: John F. Kennedy var den första presidenten med ett färgglatt, modernt porträtt. Det var kanske min favorit i utställningen, möjligtvis med undantag från Franklin D. Rosevelt, där konstnären av någon anledning var besatt av hans händer. Också: han rökte. Något säger mig att det aldrig skulle ha fungerat idag.

Tragiskt nog måste jag erkänna att jag inte var jätteförtjust i porträttet på Obama.