”Isak”, sa jag vid min kaffeautomat. ”Jag har begått ett dumt, idiotiskt misstag.”
Det finns tre kaffeautomater på vår Statoilmacken. Isak stod som vanligt vid den längst bort från mig. ”Oj då”, sa han.
”Jag borde ha vetat bättre. Jag visste bättre. Men du vet hur det är. Man är hemma, man är lite småsugen på något, men man har inget hemma.” Det är förstås ett vanligt psykologiskt fenomen: att man pratar om känslor eller misstag i tredje person, detta ”man” som gör så många dumma saker. ”Och sen kommer man på att det finns en oöppnad burk nutella hemma, som Syrran köpte i julas för att använda vid bakning, som sen glömde kvar i grovköket när hon åkte tillbaka till Oslo.”
”Öh, jaså”, sa Isak.
”Och jag öppnade den, Isak! Jag åt en nutella-macka. Nu kan jag inte sluta. Jag måste tvinga mig själv att bara äta två per dag. Och jag hade ljust rostbröd i frysen också, nästan ett helt paket…”
”Du kommer äta nutella-mackor i evigheter, alltså?”
”Det är en stor burk, också. Men Cissi kommer hem i helgen. Hon får ta med sig burken till Oslo. Jag kommer inte klara det annars. Det är som att säga till sig själv: ska jag kanske ta lite kokain till kvällsfikat? Vad skulle möjligtvis kunna gå fel med det?”
”Ja, jo, det är väl inte riktigt samma sak”, sa Isak, som äntligen förstått hur allvarligt det var.
”Exakt!” instämde jag. ”Nutella är mycket mer beroendeframkallande.”