Man kan säga att jag idag ju vabbar med mitt inre aggro-monster. Den där irriterande rösten som alltid är grinig och ungefär lika konstruktiv som en tjurig treåring. Den mentala motsvarigheten till att lägga sig på köksgolvet och slå med armar och ben och skriva vill inte, vill inte, vill inte. Jag föreställer mig den som ett lite tuffsigt och trassligt svart monster, så där skissaktigt ritat,som pratar om sig själv i tredje person. Monstret vill inte, är väl i och för sig det Monstret säger mest.

Jag har försökt muta den med olika saker hela dagen (”skulle det kanske kunna vara lite trevligt?”). Man kan sammanfatta mina försök i att Monstret inte tycker att det skulle kunna vara lite trevligt. Jag hade nästan gett upp och bestämt mig för att bara bita ihop och jobba (motsvarigheten när föräldrarna blivit ungefär lika griniga och envisa som treåringen. Vill du inte göra något annat, ja, då sätter vi oss ner och jobbar. Vad tycker du nu då? Wuäääääää tycker Monstret.). Sen delade Simona en bild på GB:s glassnyheter.

Både jag och Monstret rätade på oss i soffan. ”Vad säger du, Monstret?” sa jag utstuderat nonchalant för att det inte skulle känna på sig hur mycket jag ville ha en chokladstrut och protestera på pin kiv. ”Ska vi gå och köpa glass?”

Och ja, jo, Monstret var kanske inte beredd att gå så långt som att det skulle vara trevligt, men det kunde väl gå an.

Monstret tycker om glass.