Jag ska vara i USA i sammanlagt fem veckor, och i tre av dem ska jag åka runt och besöka nästan en delstat och en bokhandel per dag. Det är förstås rasande roligt, men innebär också vissa utmaningar.

Första utmaningen: vara snygg och professionellt välklädd i tre veckor.
Som med alla utmaningar här i livet kan man försöka lösa dem på två sätt: man kan försöka kompensera för ens svagheter (stil, organisationsförmåga) eller förstärka ens styrkor (tråkighet). Jag har förstås satsat på det sistnämnda. Så här ser alltså min packning ut för tillfället:

– 2 svarta kavajer (ej identiska, för omväxling!)
– 5 vita t-shirts (rund urringning och v-ringade!)
– 1 svart t-shirt
– 2 par jeans
– 1 par svarta byxor
– 2 klänningar, blandad formalitetsgrad
– Ännu inga strumpbyxor (man kan inte tänka på allt)
– 1 par fin-skor till klänningarna (matchar 1 av 2 klänningar. Perfekt)

Jag kommer alltså i tre veckor vara klädd i jeans, vit t-shirt och svart kavaj. En stabil strategi.

Andra utmaningen: hålla sig i form.
Andra utmaningar: att hålla sig vid liv och någorlunda form i tre veckor, för att ha energi nog för jobb. Här är det egentligen inte frågan om något egentligt val. Vi satsar väl alla på den etablerade strategin Självbedrägeri? Alltså att packa med träningskläder och stora gympaskor, varpå vi äter onyttigt, dricker kaffe och kedjeröker konstant i tre veckor och tar oss iväg till hotellets gym en gång (första resdagen när jet lagen väcker oss klockan fyra). Och kommer hem som välmående vrak.

Tredje utmaningen: packa
Idag har jag jobbat på min att packa-lista, och nu har jag också provpackat resväskan. Självbedrägeriet tar upp stora delar av den, tätt följt av de icke-matchande finskorna som jag kommer använda exakt en gång på hela resan. Jag var övertygad om att jag skulle behöva sitta på resväskan för att få igen den, men jag har förvånansvärt mycket plats kvar. ”Kanske borde jag alltid bara gå klädd i vita t-shirts?” tänkte jag. ”De tar uppenbarligen inte särskilt mycket plats.”

Men även med de vita t-shirtsen var det oroväckande mycket plats kvar i resväskan. Den är stor, men inte gigantisk. Isak har lärt mig vika saker lite grann, men jag är ingen packningens mästare.

Vad har jag glömt? tänkte jag.

Det här oroade mig i flera timmar. Datorsladden ska ner i väskan också, liksom necessären, men det fanns verkligen oroväckande mycket plats kvar. Ni som känner mig kanske vid det här laget redan har insett exakt vad som var fel: jag har ännu inte valt ut vilka böcker jag ska ha med mig.

Det här kommer inte sluta bra.

Fjärde utmaningen: hålla koll på schemat och dyka upp på rätt tid och plats
Det här hade kunnat vara en utmaning, men som tur var så resonerar förlag ungefär så här: antingen utgår de ifrån att vi författare har en minsta gemensamma organisationsförmåga i nivå med en nioåring (”du kommer ha tid ledigt under bokmässan, så promenera runt och se dig omkring. Men glöm inte att du sen måste vara tillbaka i vår monter vid specifika tider!”) eller också vill de redan nu minimera framtida katastrof-lösnignar för sig själva.

Ett exempel från delen av schemat som handlar om Iowa:
Lathea: ”Du checkar ut från hotellet på morgonen. Sen åker du till en annan stad och sen direkt till flygplatsen. Du checkar alltså ut. Du kommer inte komma tillbaka till hotellet. Glöm inte att ta med dina väskor.”
Jag: ”Ja, jo, det står ju: ‘checka ut från hotellet, ni kommer inte komma tillbaka hit” på schemat?”
Lathea (inte övertygad): ”Ja… Jag påminner Shana om det också. Lika bra att jag skriver in det i schemat: Glöm inte att ta med väskorna.”

Så det enda jag behöver göra är att följa med och lyda order. Med lite tur bestämmer de var vi ska äta också, så att jag inte kommer behöva fatta ett enda beslut på hela resan. Det är mitt mål.

Jag kommer vara omöjlig att resa med efter det här.

Femte utmaningen: bestämma mig för vad jag ska äta
Åh herregud. Jag kom precis på att jag de sista kanske tio dagarna kommer åka runt ensam. Utan schema, medföljande stöd-person och förbokade hotell. Jag kommer behöva fatta beslut.

Jag kommer kanske aldrig komma längre än till Denver, Colorado, där mitt schema tar slut. Jag kommer bara stanna kvar på det sista hotellet medan jag sitter håglöst och stirrar tomt framför mig och väntar på att någon ska styra upp min dag. Och stirrar på den tomma platsen efter sista punkten på schemat, som om det magiskt kommer dyka upp information om när jag ska resa och vart.

Jag kanske får sms några nära vänner i Sverige och fråga dem..? Fast de kanske inte blir jätteglada om jag väcker dem mitt i natten med ett telefonsamtal för att fråga vart jag borde åka? Äsch, vad har man vänner till?