Imorgon åker jag till London i två dagar, bland annat för att träffa mitt engelska förlag inför pocket-släppet av min bok. I vanlig ordning litar de på att jag är en vuxen och organiserad människa.

Min nya skötare heter Helen. Hon har bokat mina flygbiljetter och mitt boende och taxin som ska ta mig från flygplatsen till hotellet. Allt förstås skickat till mig tillsammans med ett informativt schema som inkluderade punkten: ”och sen möter jag dig i receptionen och hjälper dig att checka in.”

Eftersom jag är en person som är ute i god tid läste jag igenom schemat redan i fredags. Jag reagerade inte på mötet i hotellreceptionen först, utan tänkte mest att hon kanske ville ha möjligheten att stämma av något eller gå igenom några detaljer. Sen insåg jag att mitt flyg flög från Arlanda klockan 18 och var framme i London strax efter åtta. Säg en halvtimme för att få ut väskan, ytterligare en timme i taxi för att ta sig till hotellet, och plötsligt skulle stackars Helen behöva vänta kvar i stan till halv tio en måndagskväll för att ”hjälpa mig checka in”.

Någonstans måste man dra gränsen, tänkte jag, och skrev ett email om att jag förmodligen skulle klara av att checka in på egen hand, och skulle något gå allvarligt fel under processen kunde jag säkert ringa till henne, så om hon inte själv fick panik av tanken behövde hon inte möta mig på hotellet.

Åh tack, svarade hon. Och: jag kan alltid dubbelkolla allt med hotellet samma dag och följa din taxi på gps:en på mobilen.

Teknikens under. Men tänk vad förvånad hon skulle bli om den plötsligt körde mot Leeds eller dylikt! Nu är jag besatt av tanken. Vad skulle hon göra? Skicka panikslagna meddelanden? Ringa mig eller taxibolaget? Katarina, you’re going the wrong way, som Lathea skulle säga. Jag ångrar också lite nu att jag inte skrev att jag sett att hotellet låg nära Victoria station och att jag alltid kunde hitta en bänk där om något gick fel. Men efter mitt förra skämt med Lathea vet jag att vad som är roligt för mig inte alltid är roligt för människor som jobbar med författare.

Imorgon ska jag bara packa och vattna basilika-plantorna och komma ihåg att köpa schampo och balsam på vägen, sen är jag redo. Ta hand om mig, världen!

PS. Helen har aldrig träffat mig, så hon har tyvärr inte redan bestämt vad jag ska äta. Jag tänker att det blir en trevlig överraskning för henne på tisdag.

PPS. Den stora frågan är om Simonas bok hinner komma med posten innan jag åker. Om den inte gör det kommer jag aldrig förlåta henne för att jag måste åka iväg två dagar.